Million Dollar Baby 2005

Hans val av manus har sedan dess varit olyckliga men det har aldrig gått att klaga på utförandet. Så kom ”Mystic River”, en film jag fortfarande tänker regelbundet på. Kanske var rivaliteten mellan kusinerna Annabeth och Celeste (båda lockade av Jimmys våldsamma förflutna) nyckeln till hela historien? Dennis Lehane beskrev sin bok som en ”street opera”, något som den vanligtvis så återhållsamme Eastwood tog fasta på. ”Mystic River” var både storslagen och känslosam och om Laura Linneys ”Lady Macbeth”-scen och slutets ”Stand By Your Man”-moral inte föll alla i smaken var det ändå passande för en film som präglades av ett ständigt risktagande. Något som i högsta grad även gäller för Eastwoods senaste, den fyrfaldigt Oscarsbelönade ”Million Dollar Baby”.

Servitrisen Maggie (Hilary Swank) söker upp boxningstränaren Frankie (Eastwood). Hon vill bli boxare. Det man kan säga om Swank är att hon är lika bra som i ”Boys Don’t Cry” och bra för första gången sedan ”Boys Don’t Cry”. Eddie (Morgan Freeman) är boxaren som en gång i tiden tränades av Frankie. Det man kan säga om Freeman är att han är Hollywoods mest överskattade skådespelare och att han alltid spelar knipsluga gubbar i lustiga hattar. Manliga biroll borde gått till Peter Sarsgaard istället. Det borde den för övrigt alltid göra.

Ibland måste man ljuga för att inte förstöra en films överraskningsmoment. När jag recenserade ”Eternal Sunshine Of The Spotless Mind” såg jag ingen anledning att avslöja filmens uppbrutna kronologi. Många mailade och trodde att jag hade missförstått hela filmen, vilket alltså inte var fallet. Men samtidigt, om man håller masken och låtsas som att ”Million Dollar Baby” är ännu en boxningsfilm så verkar den ju hopplöst klyschig och onödig. Så sluta läsa.

När en film byter genre (eller dödar protagonisten) skärps sinnena. Äntligen en film som inte följer regelboken! I ”Psycho” bytte Hitchcock genre genom att döda protagonisten. Fiffigt. Synd bara att titeln avslöjade överraskningen. Effektivast blir det när vi tror oss känna igen manusförfattarens stil. Tarantino hade redan skrivit roadmovies som ”True Romance” och ”Natural Born Killers” när han förvandlade ”From Dusk Till Dawn” till en vampyrfilm. John Sayles gjorde något liknande med ”Limbo” och i ”Adaptation.” var vi inte beredda på Donald Kaufmans bidrag. Vi vaggas in i en falsk säkerhet och ser inte slaget komma.

Gemensamt för tidigare nämnda filmer är att de inte står och faller med sitt genrebyte. Det känns aldrig som om manusförfattaren målat in sig i ett hörn och plockat fram en gud ur maskinen. Tvärtom är det intressant att spekulera kring vad som hade hänt om de fortsatt på den inslagna rutten. Undantaget är, tyvärr, ”Million Dollar Baby”. Genrebytet räddar visserligen filmen från stereotyper som Jay Baruchels efterblivne boxare och Swanks giriga white trash-familj och fokuserar på far-dotter-relationen mellan Eastwood och Swank men den oinspirerade inledningen (ett hopkok av ”Rocky” och ”Girlfight”) är oförlåtlig. För att inte tala om Freemans voice-over.