Mary Shelley 2017

Mary (Elle Fanning) är en passionerad tonåring som bråkar med sin styvmamma Mary Jane (Joanne Froggatt), har roligt med styvsystern Claire (Bel Powley) och ser upp till sin pappa William Godwin (Stephen Dillane), som också är en känd politisk filosof och romanförfattare.

 

Hon är dotter till den fritänkande feministen Mary Wollstonecraft, som dött strax efter att hon fötts, vilket lämnat Mary med både skuldkänslor och inspiration till att följa mammans filosofier. Hennes progressiva rötter hjälper till att utforma en viljestark ung kvinna som vågar följa sina passioner och drömmar.

”Mary Shelley” är alltså baserad på den sanna historien om den skandalomsusade författarinnan till ”Frankenstein”. Vi får följa henne från det att hon som 16-åring träffar poeten Percy Shelley (den stilige Douglas Booth) och rymmer med honom, för att ett år senare få ett barn som dör kort efter födseln, till det att hon som 18-åring skriver sin hyllade bok.

Mary levde ett högst okonventionellt liv, men trots det får livsödet i filmen nästan en alldaglig ton. Som många biografier, där handlingen spänner över en längre tidsperiod, blir det som att berättandet reciterar en rad stycken ut hennes liv och syr ihop dem kronologiskt, så att helheten saknar den där riktiga känslan av spänning och passion. Därmed lyfter aldrig filmen riktigt till den fulla potential som Mary Shelleys liv förtjänar.

Fanning är fantastisk och har som alltid ett lättavläst ansikte med känsloreaktionerna nära till hands, men... möjligtvis skulle man kunna tänka sig en något mer agerande snarare än reagerande Mary? Mer aktiv än passiv, med andra ord, och inte det ständiga offer för omständigheterna hon går runt som i Haifaa Al-Mansours melodrama.

För fana av kostymdramer är ”Mary Shelley” en välgjord karamell med vackert filmfoto, njutningsfull poesi, och de obligatoriska pianotonerna/stråkmusiken. För andra är den fortfarande sevärd, om man är på beredd på en upplevelse som följer de väl upptrampade viktorianska fotspåren