Lycka till och ta hand om varandra 2012

Filmregissörer älskar äldre män och unga kvinnor. Inte nödvändigt som romantiskt upplägg, även om Woody Allen gjort oräkneliga filmer på temat, men det verkar finnas någon lockande tjusning i att se en oförstörd, oslipad diamant i form av en kaxig donna med skinn på näsan konfrontera en bitter, eremitliknande gubbe som av valfri anledning tappat livslusten. "Leon", "Livet från den ljusa sidan", "Lost in Translation", och nu senast Richard Hoberts pysmysiga "En enkel till Antibes" för att nämna några.

Det är ett (uppenbarligen) väl fungerande koncept men som gjorts så många gånger att det krävs ett extra ess i kortärmen för att komma undan med. "Lycka till och ta hand om varandra" lyckas nästan.

Vår gubbe, Alvar (Bengt C.W. Carlsson), är en dyster änkling och pensionär som spenderar majoriteten av sin tid med hustruns välkarvade träfigurer, till vilka han byggt upp fantasifulla modeller av städer och byggnader de en gång drömt om. Av en slump träffar han den kaxiga tonåringen Miriam (Claudia Neij), som själv drömmer om att bli barnboksförfattare och flytta utomlands till sin mormor. Ljuv vänskap uppstår men inte alla i deras närhet uppskattar den udda relationen.

Mycket fokus ligger på Alvars träfigurer som placeras ut på diverse ställen i staden för att inspirera människor. En charmig gest måhända men tankarna går oförhindrat till trädgårdstomten i "Amelie från Montmartre" och effekten blir därmed inte så stark som man troligen velat. Istället är det de ensamma människornas osäkerhet som engagerar - den målande svägerskan som söker bekräftelse i sitt konstnärskap, bästa vännen vars sexliv med frugan gått i graven, etc. Det finns något rörande i att se en omyndig person vinna över dessa vuxna med sin självklara beslutsamhet.

Att denna person är en missförstådd, rebellisk tonåring med dysfunktionell relation till föräldrarna är kanske inte ett särskilt inspirerat grepp. Filmens problem är att själva historien aldrig klickar till eller känns särskilt fräsch. Dessa kufiga småstadsbor är charmiga och galant spelade med en vag känsla av lågmäldhet och melankoli. Samtidigt finns mycket hjärta och värme - debuterande regissören Jens Sjögren gillar sina figurer och det märks. Som vanligt i svensk film ligger den stora bristen i manus även om det i detta fall aldrig är direkt dåligt.