I hetaste laget 1959

Vi har alla sett den. Eller åtminstone bilder från den. Filmen där Marilyn Monroe står och tittar på när Tony Curtis och Jack Lemmon i smink och kvinnokläder pratar i falsett. En syn som måste ha fått etablissemanget att sätta kaffet i vrångstrupen när "I hetaste laget" fick premiär 1959. Att bilden fortfarande är en sådan klassiker som fortfarande får en att dra på smilbanden säger dock något om att filmen fortfarande går att titta på i dag.

Historien i sig är en hederlig slå-i-dörrarna-fars när två musiker Joe (Curtis) och Jerry (Lemmon) flyr från att ha sett flera mord uträttade av Chicagomaffian. För att bli så inkognito som möjligt väljer de att klä ut sig till kvinnor för ansluta till ett kvinnoband som är på väg till Florida. I bandet finns den vackra Sugar (Monroe) som snabbt blir god vän med de nya "medlemmarna" och snart är båda starkt kära i henne. När de stannar till vid ett hotell där även den jagande maffian har en konferens blir det dock spring för samtliga högklackade fötter.

Ur ett queerperspektiv är "I hetaste laget" fortfarande ganska intressant. Att tänka att den kom 1959 i ett USA som just då var på väg in i den konservatism som präglat och nästan stjälpt landet är ganska svindlande. För när en av herrarna i full drag-utstyrsel avslöjar att han älskar Monroes Sugar så säger hon att hon redan blivit kär i honom eller henne som hon tror att han är. Dessutom finns det en djävulskt slug slutknorr där det visar sig att äktenskap ibland är betydligt viktigare än vilket kön personen du gifter dig med har. Som omvänd politik från Kristdemokraterna fast ändå inte.

Samtidigt är "I hetaste laget" en film som rent tidsmässigt inte håller så bra i dag. Själva tanken att någon ens skulle köpa att Curtis och Lemmon faktiskt ÄR kvinnor är helt osannolikt. De inte bara ser ut som män i kvinnokläder, de skulle inte ens tas för det motsatta könet av en blind på grund av deras överdrivna röster. När Dustin Hoffman i "Tootise" tog till drastiska metoder för att få ett jobb i en TV-såpa eller när Robin Williams i "Välkommen Mrs. Doubtfire" rockade lossa i tantkofta och kjol kändes det tidslöst. Det här känns mossigt.

En annan sak som kanske inte heller gör filmen några större tjänster är den aningen våpiga skildringen av Sugar, som på sätt och vis är filmens moraliska kärna. Marilyn Monroe gör kanske inte heller så mycket för att visa att denna kvinna är en människa av kött och blod snarare än skyltdocka som ser ut och agerar som man antog att en blond kvinna gjorde då. Men som sagt, filmen var gjord för över fem (!) decennier sedan så sådan får man helt enkelt acceptera om man ska se "I hetaste laget".

Och visst borde man göra det för det finns trots allt få rullar som får en att skratta på ett så varmt sätt som Wilders film. De dråpliga situationerna staplas på varandra, pinsamhetsmomenten smattrar och allt är gjort med ett så gott humör att det är omöjligt att inte ryckas med. Wilder visar också på vilket utsökt sätt han kunde skapa film i svart och vitt, trots att "I hetaste laget" från början faktiskt var planerad att visas i färg. Den ser förbluffande snygg ut även i dag.

Skådespelarena vet ni redan vilka de är vid det här laget och deras attityd och fullständiga tilltro till manuset gör att man har överseende med att de egentligen inte spelar några speciellt trovärdiga människor. Lemmon och Curtis är ett underbart radarpar som sparrar varandra tills våra skrattmuskler får kramp. Marilyn Monroe gör här kanske en av sina mest ikoniska roller och på vilket sätt hon gör det! Det är verkligen inte konstigt att hon än i dag är en sexikon för många. Hennes mer sunda ideal och oopererade ansikte visar verkligen att naturligt är hetast.

Sammantaget kan man säga att titeln i dag knappast håller vad den lovar, men hett behöver som bekant inte alltid vara det bästa. Ibland räcker det med en mysig filt, några leenden, kanske till och med ett par riktiga gapskratt och där ser "I hetaste laget" till att vara lika bra nu som då.