Eternal Sunshine of the Spotless Mind 2004

Vi får inte glömma bort Michel Gondry. Köp ”The Work Of Director Michel Gondry” och lär känna en av vår tids mest nödvändiga regissörer. Vi får inte glömma bort Jon Brion. Köp hans soundtracks till 2002 års bästa film ”Punch-Drunk Love” och 2004 års bästa film ”Eternal Sunshine Of The Spotless Mind” och inse att hans musik fungerar utan bilderna men att bilderna inte fungerar utan hans musik. En film att bli förälskad i, en film att bli ruinerad av.

Ingen kommer glömma bort Charlie Kaufman. Finns det något vi människor kan vara säkra på så är det just det. Vem annars skulle få Jim Carrey, Kate Winslet, Elijah Wood och Kirsten Dunst att ställa upp i en film som kostar 20 miljoner dollar? Jag blir alldeles glad bara jag tänker på honom. Har en manusförfattare någonsin skrivit en starkare svit filmer? Efter att ha tagit oss med in i John Malkovich huvud i ”Being John Malkovich”, berättat om möss och människor i ”Human Nature”, presenterat oss för tvillingbrodern Donald i ”Adaptation.” och programledaren/lönnmördaren Chuck Barris i ”Confessions Of A Dangerous Mind” har Kaufman gjort något som bara Dennis Potter lyckats med tidigare: att upphöja manusförfattaren till auteur. Med viss reservation för när Joe Eszterhas härjade som värst under början på 90-talet. Fast han var ju mest äcklig.

En kall vintermorgon får Joel en impuls och tar tåget ut till Long Island och vandrar på stranden. Han ringer och sjukskriver sig, vet inte varför. Han träffar Clementine, de börjar prata. Han är blyg och deprimerad, hon är impulsiv och levnadsglad. De är inget perfekt par men känner en samhörighet. Efter två år tillsammans har Clementine tröttnat och raderar honom ur minnet. ”You’ve been erased”, som Arnold skulle sagt. Joel blir förtvivlad och bestämmer sig för att göra detsamma men när teknikerna tränger allt längre tillbaka i tiden och minnena blir allt lyckligare ångrar han sig. För när han tar bort minnena av henne och deras relation tar han ju även bort en del av sig själv. På ett väldigt Kaufmanskt sätt får filmen oss att först acceptera något för att sedan börja problematisera det. Hur vet vi att Joels minnen stämmer med verkligheten? Den första tiden i en relation får ju lätt ett nostalgiskt skimmer över sig. ”Tiden läker alla sår”, som Arnold skulle sagt. Kanske är det så att Joels minnen av relationen rentav är viktigare än själva relationen?