Eagle Eye 2008

Från George Orwells glansdagar till dagens FRA-panik, övervakningssamhället har fascinerat och skrämt oss länge. Och även om ”Eagle Eye” inte kommer som det mest intellektuella inlägget i denna brinnande debatt, kunde jag själv inte låta bli att stirra lite extra misstänksamt på tunnelbanans säkerhetskamera på vägen hem...

Carusos andra paranoiathriller med Shia LaBeouf som affischnamn kommer från en Spielberg-idé som fått mogna i tio år, och därmed får en extra krydda av såväl det högaktuella terrorkriget som en teknologisk utveckling som går i rasande fart.

Så vad är storyn? En kylig kvinna på andra sidan luren tvingar Jerry och Rachel till en serie omöjliga uppdrag, och de har ingen aning om varför. Han är en nolla som råkade hitta en imponerande mängd vapen och kemikalier på sitt vardagsrumsgolv, och hon en orolig mamma som tagit emot dödshot mot sin bortreste son. På ett ögonblick blir de indragna i en hejdlös katt-och-råtta-lek, med myndigheter i hälarna och den mystiska telefondamen som styr dem som marionetter.

En högteknologisk mardrömsjakt tar vid. Någon ser inte bara allt de gör, utan verkar ha total kontroll över stadens samtliga telefoner, skyltar, tåglinjer och stoppljus för att bevaka paret och styra dem mot önskad destination, eller hota dem lite till om de vägrar. Ovetande om målet med det hela har de inget val än att samarbeta.

Och om du anar att det är som upplagt för ett hektiskt tempo och örönbedövande action, har du alldeles rätt. Många Bruckheimer-rullar lär ha studerats flitigt på Carusos väg från förorten till att ha halva USA och en liten bit av Mellanöstern som lekplats.

Någonstans får han också för sig att blanda in sitt kära hemlands krig mot terrorn, eller snarare frågan: Till vilket pris är det okej? Man kan tycka att frågan överhuvudtaget inte är okej, inte i en film som denna. ”Eagle Eye” är trots allt en thriller som kräver att alla impulser till tankeverksamhet stannar utanför biografen. Vilka logiska luckor det än finns, är det tillräckligt med snabba klipp och högljudda explosioner för att distrahera.

Men jag kan ändå bara applådera manusförfattarna, som var på sitt ytterst fantasifulla humör när de plitade ihop storyn. Det här är en film där vad som helst kan hända, och hur skrattretande det än blir emellanåt, är det svårt att slita ögonen från bioduken. I en osannolik historia som den här måste man bara få reda hur allt egentligen hänger ihop.

Skrikigt bottennapp eller ett sanslöst äventyr? Humöret spelar nog en viktig roll i hur man ser på ”Eagle Eye”. Jag hade i alla fall fantastiskt roligt på vägen.