Den gode, den onde, den fule 1966

Jag gillar egentligen inte alls westernfilmer. De är väldigt schematiska, har överdrivet stereotypiska mansroller och är oftast lika spännande som att dammsuga under sängen. Ändå var det kärlek vid första ögonkastet när jag för första gången kom i kontakt med "Den gode, den onde och den fule". Vad som gjorde att vårt möte blixtrade direkt är svårt att veta. Det finns så många faktorer kring filmen att älska, men vårt förhållande var omedelbart harmoniskt och ömsesidigt och står sig fortfarande lika starkt, framför allt om vi ses på bio via Cinemateket.

Det ska sägas att detta var den första av Leones tre "Dollar"-filmer som jag såg, trots att den gjordes och gavs ut sist. Samtidigt är det rent kronologiskt helt riktigt att se den först eftersom det är väldigt tydligt att den här filmen är en prequel till klassikerna "För en handfull dollar" och "För några få dollar mer". Förutom att Clintans störtsköna man utan namn, eller Blondie som han kallas här, i den här filmen får sitt signaturplagg i sin gröna poncho, är det också början för karaktärens resa som senare kulminerar i de två andra filmerna.

Historien kretsar just nämnda "Blondie" (Clint Eastwood och inte bara helt god), den onde Angel Eyes (Lee Van Cleef) och den fule Tuco (Eli Wallach). Deras vägar korsas på olika sätt när bland annat Blondie och Tuco jobbar ihop för att tjäna pengar på att vara prisjägare. När de råkar passera en hästvagn med en massa döda män får de upp ett spår på ett stort parti guld som ska vara nedgrävt på en kyrkogård, vilket också gör att deras samarbete plötsligt inte är lika starkt. Den döende mannen som lämnar ovannämnda uppgiftar heter Bill Carson och en viss Angel Eyes är även ute efter honom eftersom han också har guldfeber. Efter en del förvecklingar får den onde reda på att Blondie och Tuco vet var guldet är begravt, vilket i sin tur leder till en jakt mellan de tre om att först hitta gravstenen. Olika pakter och samarbeten uppstår på vägen, men det bästa för de tre är att lita på sig själva.

Att berätta mer om den resa som ligger framför dem är att avslöja för mycket. "Den gode, den onde och den fule" är i sin senaste version nästa tre timmar lång, men det finns inte en ruta som känns onödig och allt måste uppleveas med så lite förkunskap som möjligt. Leone skapar en ganska kalustrofobisk huvudtrio, men sätter dem i olika situationer och svårigheter som bygger ut sidohistorier, skapar spännande relationsdramer och tragiska insikter. Och allt är gjort med fantastisk precision.

Som vanligt har Leone arbetat med de bästa när det gäller hantverket. Tonino Delli Collis helt makalösa filmkamera målar i widescreenkompositioner som fortfarande saknar motstycke. Får ni chansen, se filmen på bio där det breda formatet verkligen kommer till sin rätt. Scenografi, kläder och miljöer är det också högsta betyg på. Men det som självklart sticker ut mest är faktiskt inget vi ser, utan som vi hör. Nyligen Polarprisbelönade Ennio Morricone har gjort många kända alster under sina år som verksam kompositör. Hans musik till ett flertal filmer, bland annat de flesta av Leones, är moderna klassiker, men frågan är om han någonsin varit bättre än här?

Från det hetsiga och spänstiga ledmotivet under förtexterna till de vackra strängarna som spelar när den onde gör sin entré och inte minst det helt sagolikt storslagna stycket under filmens upplösning vid kyrkogården. Får jag dock välja ett ögonblick som kan få den mest cyniske att gråta är det när den fule Tuco träffar sin bror som blivit munk. Deras tragiska familjehistoria blir extra tydlig genom lysnade skådespel från  Eli Wallach och Luigi Pistilli, men främst från Morricones gripande toner.

Wallach är på samma gång filmens hjärta och humor. Hans hysteriska och något stressade intryck genererar både skratt och sympati, samtidigt som hans Tuco inte bara är en mysig galning på jakt efter guld. Girigheten och egoism finns även hos honom, precis som hos oss alla. Ett mycket starkt människoporträtt som Wallach lyfter till svindlande höjder. Lee Van Cleef har på pappret den ganska otacksamma rollen som Mr. Bad-ass nummer ett, men är så otroligt bra på att porträttera ren ondska att det är svårt att ha några invändningar. När han och Clintan och duellerar i filmens klimax lyckas han spela ut en hel karaktär utan ett enda ord. Magiskt. Och så herr Eastwood själv. Det är hans karisma som ser till att han går från att "bara" vara en cool westernhjälte till en människa av kött och blod. Han hade även i tidigare dollar-filmer visat att ord inte alltid är nödvändiga, men här får han både mer tid och dialog att visa vem "Blondie" egentligen är. Mest talande är när han tänder en cigarr åt en sårad soldat i dennes sista plågsamma andetag innan döden.

Och det är i skildringen av soldaterna och av de pågående kriget i bakgrunden som Leone tar sin westernrulle till en ännu högre nivå. För om de två andra dollar-filmerna mer var skjutglada och supercoola pang-pangfilmer så är "Den gode, den onde och den fule" en episk historia av enorma proportioner. Det sägs att den välkända och mycket snygga sprängningen av en bro i filmens tredje del fick göras om efter att någon av misstag råkat göra ett för tidigt klartecken. Leone hade då blivit rasande och tagit en hel dag för att återigen förbereda scenen så att den kunde filmas perfekt. Och det är just det som filmen nu har blivit, nästan 44 år efter sin premiär. Helt perfekt.