Brev från en okänd kvinna 1948

Filmen utspelar sig under tidigt 1900-tal. Den virtuose pianisten Stefan Brand får en dag ett brev, med den mystiska inledningen "När du läser detta är jag kanske redan död". Stefan, som av okänd anledning är på väg att fly undan en duell sätter sig ned och börjar läsa. Därefter följer en berättelse som får ödesdigra konsekvenser för Stefan. Den tar sin början när han flyttar in i ett hus i Wien. Han ser inte den tolvåriga flickan som ser på medan hans möbler bärs in i huset, och som alltefter den dagen är passionerat förälskad i honom. Från hennes perspektiv berättar filmen sedan hur alla hennes livsval från den dagen kommer att avgöras av hennes kärlek till och möten med Stefan - hur hon nekar sina friare och tar enkla jobb bara för att vara i hans närhet, och hur han sedan försvinner ur hennes liv efter en ödesdiger natt, för att återkomma tio år senare och återuppliva passionen. När Stefan läst klart brevet har plötsligt även hans öde förändrats.

Filmen låter kvinnan stå i centrum, och berättelsen styrs av orden i hennes brev. Hennes perspektiv dominerar filmen på ett sätt som kvinnor sällan får dominera en berättelse, varken då eller nu.

Joan Fontaine spelar den till en början blyga och naiva tolvåriga Lisa Berndle, som sedan utvecklas till en vacker ung kvinna som nekar sina friare och gör allt för att upptäckas av Stefan. Lisas önskan att synas karaktäriserar hennes relation med Stefan, som trots att de har en intensiv romans ständigt tycks glömma bort vem hon är. Louis Jourdan, som under sin Hollywoodkarriär ständigt gavs roller som den stereotype unge franske älskaren och som fått alldeles för lite cred i filmhistorien, gör sitt livs roll som pianisten som slösar bort sin talang på ytliga nöjen och kvinnor. Tillsammans har de en kemi som gått rakt genom filmduken och in i filmhistorien.

Men samtidigt som filmen på ytan berättar om en storslagen kärlek, finns där under ytan också någonting annat. Genom att handlingen så tydligt framställs från ett subjektivt perspektiv, vilket förstärks genom voice-overs, så ställer filmen också frågan om till vilken grad man kan lita på berättaren. Det är Lisa själv som väljer hur hon representerar sig själv, och alla händelser i filmen filtreras genom henne. Vad som framställs av henne som en saga om stor kärlek och heroisk självuppoffring kan från ett annat perspektiv handla om besatthet och förföljelse. Men genom att visa sig själv på det sättet som Lisa själv ser sig, eller som hon vill attandra ska se henne, har hon möjlighet att själv konstruera sig själv och sina upplevelser utefter sina egna ideal. Istället för att bara vara en berättelse om stor kärlek blir filmen på så sätt även en kommentar till hur självrepresentation och subjektivitet kan påverka ett händelseförlopp.

Det är denna möjlighet till analys på en nivå utöver själva handlingen som får filmen att stå ut. Kärlekshistorier på film finns i mängder, men filmer som man kan se om och om igen och för varje gång hitta nya djup och innebörder är inte lika vanliga.