Aniara 2018

"Aniara: En revy om människan i tid och rum" är Harry Martinsons epos från 1956, där han i 103 dikter skildrar en ödesdiger rymdresa. Hur pass känd och välläst den är idag låter jag vara osagt... men tack och lov för filmatiseringar!

Faktum är att Martinson, för mer än ett halvt sekel sedan, lade en bra grund för en high-koncept-film som borde få Hollywoodregissörer att ställa sig på kö. Nu har istället filmduon Pella Kågerman och Hugo Lilja omvandlat "Aniara" till en svensktalande science fiction-thriller. En film som känns både modern, tidlös och betydligt mer storslagen än vad den snåla budgeten borde tillåta.

På rymdskeppet Aniara färdas passagerare på väg till Mars, deras nya hem. Vi kan snart räkna ut att Jorden är döende efter klimatkatastrofer och allmän misskötsel. Oväntade problem tvingar Aniara ur kurs, och för att undvika en dödlig katastrof måste kapten Chefone (Arvin Kananian) dumpa allt bränsle. Tusentals passagerare får snart ett tungt besked: de kommer förmodligen att sväva vidare i det tomma intet i en evighet.

Huvudpersonen kallas MR (teaterskådisen Emelie Jonsson i sin första huvudroll på film). Hon ansvarar för att sköta Mima - en slags högteknologisk meditationssal som ger passagerare en avkopplande simulation av den en gång gröna, levande Jorden. En liten oas på denna dödsdömda farkost, dit allt fler söker sig för dess tröstande kraft. Men Mima börjar komma på andra tankar än att tjäna otacksamma och giriga jordbor, och den avancerade datorn bestämmer sig helt enkelt för att slå igen butiken.

Det förvånar egentligen inte, att Sveriges första stora rymdfilm för en vuxen publik skulle präglas av den pessimism och mörka framtidssyn, som blivit vårt signum i omvärlden. På ett sätt gör "Aniara" för rymdgenren vad "Låt den rätte komma in" gjorde för vampyrfilm, och vad "Turist" gjorde för svensk semesterkomedi. Den tar en bekant genre och låter den rama in en tänkvärd, stillsam historia där blickar och känslor säger mer än explosioner. Istället för att dundra på med effekter och underhållning, bjuder den in till eftertanke och betraktelser om livet.

Du hittar egentligen inte mycket till en klassisk, tydlig handling. Filmen bjuder på en lesbisk kärlekshistoria, svårtolkad performancekonst, tryckt stämning, existentiell ångest - och filmhistoriens antagligen första sexorgie i rymden! Känn dig varnad, det här är mer till för kulturtanter och cineaster än sci-fi-nördar.

Lilja och Kågerman har pluggat på regelboken, sedan slängt den genom fönstret och kört sitt egna race. Det gör att "Aniara" landar någonstans mellan Kubricks "År 2001" och tv-såpan "Rederiet". Sen får den snarare likheter med Darren Aronofskys mörka dramathriller "Mother!", där man kan hitta religiösa teman och paralleller till livets uppkomst. Om man är på det humöret.

Flummigt? Absolut. Men vad "Aniara" gör så underbart är att den väcker en massa tankar. Om tro, hopp och kärlek. Om vår korta stund på Jorden, och vår alldeles obetydliga plats i universum. Om att allt kommer ta slut en vacker dag.

Man kan inte prata om "Aniara" utan att nämna miljöerna. Istället för kostsamma studiobyggen hittade man skeppets interiörer på redan befintliga platser. Det är ett missmatchat hopkok av trånga Finlandsfärje-hytter och flashiga köpcentrum. Jag fnissar lite när besättningen sänder glada tv-hälsningar till passagerarna från toaletterna på Mall of Scandinavia. En budgetlösning som faktiskt inte på något sätt är till filmens nackdel, det gör bara "Aniara" ännu mer intressant och egen.

Jag är frestad att sätta en femma, för jag älskar filmer som är helt bonkers och inte skäms för det. Kanske krävs det några omtittar för att helt förstå och uppskatta allt den försöker berätta. Eller kommer sprickorna i skrovet bara uppenbara sig?

Vissa filmer behöver man se om, diskutera och låta dem smälta innan man kan ge ett intelligent omdöme och ett rättvist betyg. Klart är iallafall att "Aniara" inte liknar någon annan rymdfilm jag sett.