Amsterdam 2022

”Less is more” heter det på engelska. En fras filmskaparen David O. Russell aldrig hört talats om eller helt valt att strunta i. Oavsett så är hans senaste spektakel - hans första film på sju år (!) - ett fall av att vilja allt för mycket med ett och samma projekt utan att riktigt lyckas med något av det.

 

Vad den saknar i skratt och dramatik försöker den kompensera i filmstjärnor för det finns det gott om. Christian Bale är en vimsig, krigsärrad läkare på 1930-talet, John David Washington hans trogne vän och advokat, Margot Robbie en sjuksyster med nervskador. Tillsammans ska de reda ut hur - och varför - en senator blivit lönnmördad.

 

Och så springer de runt på ett nästan farsartat vis i över två timmar och stöter på en rad mer eller mindre viktiga sidokaraktärer, alla spelade av kända namn eller kvalificerade karaktärsskådespelare. Filmen bygger på det påstått sanna The Business Plot-fallet där rika män via en militärkupp ska ha försökt driva fram en fascistisk makt i USA. Fallets Wikipedia-sida är mer intressant än denna film.

 

Det är en salig röra av mordmysterium, konspirationsthriller, kärlekssaga och slapstick-komedi som saknar ton och rytm. En visserligen ambitiös, stundtals milt underhållande men även självbelåten och överdoserad film som stjälps ytterligare av överlång speltid och ojämnt tempo. Det är kanske inte årets sämsta film men med den rollistan och en budget på över 80 miljoner dollar så är det tämligen dyrt och närapå oförlåtligt misslyckande - vi förväntar och förtjänar vi bättre.

 

Skådespelarna försöker desperat ge liv åt sina tunna karaktärer men det känns ofta som om de spelar i olika filmer, ibland i samma scen. Många känns castade i helt fel roller, andra (Michael Shannon!) mest bortkastade. Bale spelar pålitligt över på ett sätt som får hans ”Thor”-skurk att verka sansad. Om tanken var att låta Chris Rock och Mike Myers bevisa att de kan hantera mer nedtonat material så var det kanske inte rätt tillfälle.

 

I slutändan blir det kvinnorna som lyckas bäst och om det är någon tröst så påminns vi om hur Robbie, Anya Taylor-Joy, Zoe Saldaña och Andrea Riseborough sällan kan göra något fel även om de inte har väldigt mycket att göra här. Vad det gäller Taylor Swifts omtalade insats så är hon kanske inte den värsta popstjärnan vi sett på vita duken men vid sidan av så starka motspelare så är det kanske lika bra att den är befriande kort.

 

Med en meritlista full av prestigefyllda, prisbelönade filmer så är det svårt att tro att en erfaren regissör som David O. Russell harklat upp en besvikelse som detta. Man ifrågasätter till och med om han tidigare egentligen bara haft tur med spännande historier och begåvade skådespelare? Eller har han en dålig period? (Han har ju knappast den populäraste killen i Hollywood). Att detta är hans första film sedan 2015 års ”Joy” svider lite extra - kanske skulle han väntat några år till...