28 veckor senare 2007

För fem år sen visade filmskaparduon Danny Boyle och Alex Garland världen att djurrättsaktivister är djävulens hantlangare i filmen "28 dagar senare". Ur ett dunkelt brittiskt labb släppte dessa busar ut ett gäng rödögda schimpanser utan vetskapen om att dessa var smittade med den kommande folksjukdomen Ilska. Snart drevs var och varannan britt av köttets lustar, dvs lusten att springa runt och bita andra i halsen. 28 dagar senare hade sjukdomen ödelagt hela London och hela Storbritannien blev satt i karantän, samtidigt som en liten tapper skara av överlevare kämpade för sina liv i en genreöverskridande skräckis som passade på att spela på folks nojor kring sjukdomar som mul- och klövsjukan.

28 veckor senare har lugnet lagt sig över ön. De flesta infekterade verkar ha dött av svält och i London har den ockuperande amerikanska armén upprättat en grön zon där livet ska kunna börja om på nytt. Ni som sett "Land of the Dead" fattar vartåt det lutar. Barn som suttit i exil i flyktingläger får nu chansen att återvända till ett London där jänkarna ska garantera säkerheten, man behöver inte direkt vara utrikespolitisk kommentator i Aktuellt för att förstå kopplingen till situtationen i Irak.

Till skillnad från många andra har tonnårstjejen Tammy och hennes yngre bror Andy faktiskt en far att återvända till. Deras pappa Don (Robert Carlyle) lämnade i filmens inledningssekvens sin fru åt sitt öde i en liten stuga full av blodtörstiga zombies. I förnekelse säger han till sina barn att han inte kunde hindra hennes död, allt för att inte dömas av sina barn. Egentligen är nog alla dömda i "28 veckor senare" men fegisar och svin går som så ofta före i kön. Inte helt otippat bryter snart viruset ut på nytt innanför stadens murar och den här gången har nyinflyttade londonborna har inte bara landsmän med överaktiv salivproduktion att fly ifrån, de måste även hålla sig undan de amerikanska krypskyttarna som fått order att skjuta på allt som rör sig.

Denna gång har Boyle lämnat över registolen åt spanjoren Juan Carlos Fresnadillo som säger "bring in the big guns!" och tar in filmen på ett bredare mer actionfyllt spår. Där Boyle i "28 dagar senare" lät Cillian Murphy irra i sjukhusdräkt vid ett ödelagt Piccadilly Circus eller smyga ensam i tomma hus, stoppar Fresnadillo in napalmbombande helikoptrar och soldater som drar grabbiga bögskämt. Visst lockar det säkert en större och även fjunigare publik när man sätter pedalen i botten och låter ketchupen spruta rejält, blodigare än såhär blir det nästan inte om man inte ska ta in på slovakiskt vandrarhem.

Men faktum kvarstår dock, trots att Fresnadillo haft ett arsenal av hundratals zombies och pansarvagnar samt originalets briljanta soundtrack till sitt förfogande så blir han ändå slagen på fingrarna av det Boyle lyckades skapa med några kundvagnar och en trappuppgång. Om jag inte får använda uttryck som "krypande spänning" och "fascinerande dystopi" nästa gång så vill jag knappast veta vad som händer 28 månader senare.