Ända sen barnsben har vi fascinerats av filmhjältar. Biodukens stora äventyrare och vhs-kassetternas krigare, de oövervinnerliga männen som inte vet vad ett "omöjligt" uppdrag är. Genom årtionden har ikoner som James Bond och Indiana Jones tagit med oss på otroliga resor och skådespelarna bakom dem får ta emot alla hyllningar.
Men det är dags att uppmärksamma de som gör grovjobbet, tar emot alla smällar och får en bråkdel av rampljuset - stuntmännen som får snubbar som Harrison Ford, Dolph Lundgren eller Roger Moore att se bra ut.
En ny dokumentärfilm med titeln "Hollywood Bulldogs: The Rise and Falls of the Great British Stuntman" sätter fokus på några av 80-talets flitigaste stuntmän i Hollywood, en grupp våghalsiga britter som tog jobben ingen annan ville ha. Jobbminnen och skoj anekdoter varvas i en underhållande mix. Regissören med det svenskklingande namnet Jon Spira har intervjuat några av de största namnen i stuntbranschen - och vi har intervjuat honom.
Din förra dokumentär "Elstree 1976" handlade om några av statisterna på första "Star Wars"-filmen. "Hollywood Bulldogs" fokuserar på stuntmän. Hur uppstod din fascination med deras yrke?
- Jag fascineras av filmhistoria i stort, allt jag gör har något med det att göra - mina böcker och videoessäer också. När jag gör dokumentärfilm handlar de ofta om grupper av folk, det är vad som intresserar mig.
- När vi gjorde "Elstree 1977" mötte jag Vic Armstrong för att intervjua honom om stunts i "Stjärnornas krig". Han är en fascinerande kille som spelat Indiana Jones, 007, Superman och många andra. Han är vandrande filmhistoria! Jag hade spenderat en morgon med honom och visste att jag ville diskutera mer. Vi höll kontakten, och när det var dags för mig att göra en ny film kändes det bara naturligt att fokusera på den gruppen - hans generation av stuntmän.
- De var verkligen revolutionerande. Och deras historier har aldrig berättats som en helhet. De kom från så olika bakgrunder, de var folk som hade plockats från gatan. Idag krävs en speciell utbildning. På den tiden frågade man: "Vem vill kasta sig ned från en trappa och tjäna fem pund?" och så såg man vilka som räckte upp handen.
Ja, du lyckas verkligen att lyfta fram de dolda hjältarna. Det är folk vi har sett i så många filmer men aldrig riktigt lagt märke till. Kände du till namn som Vic Armstrong innan eller var de okända för dig också?
- Jag kände definitivt till Vic. Han är en av världens mest berömda stuntmän. Han har jobbat med Spielberg, Schwarzenegger, Stallone, Scorsese... Han är en av de där som man känner till om man tittar på bakomfilmer, hans namn dyker ofta upp.
- Några av de andra hade jag hört talas om, som Rocky Taylor som var riktigt stor. Jag kände också till Ray Austin som hade jobbat med "The Avengers", spionserien på 60-talet. Men de flesta som medverkar i filmen hade jag inte hört talas om. På den tiden skulle man inte veta om att stuntmän fanns. Man skulle tro att skådespelaren gjorde allt man såg. Därför fick de så bra betalt.
Vad är det, tror du, som får folk att vilja tända eld på sig själva, hoppa från broar eller krascha med bilar? Vad är det för slags människor som gör så?
- Haha! Det de alla hade gemensamt är att de var den typen redan när de växte upp. Vi har väl alla känt någon som aldrig tvekade inför att klättra upp på ett högt tak och kasta sig ut. Det andra de alla hade gemensamt är att de var nära filmvärlden rent geografiskt. På den tiden fanns det 6-7 filmstudios runt om i Londons utkanter. Och det behövdes alltid folk. Det behövdes alltid statister. Och traditionellt sett var det statisterna som blev stuntmän. Många av de här grabbarna bodde i närheten och tjänade extra pengar som statister.
Din film handlar om några av de mest kända stuntmännen. Vilket får mig att undra, var var stuntkvinnorna på den tiden? Fanns det några?
- Vi försökte verkligen att intervjua kvinnliga stunt performers, men de ville inte stå framför kameran vilket är synd. Vic Armstrong är gift med Wendy Leech, som är förmodligen en av tidernas främsta stuntkvinnor. Hon har varit med i så många Bondfilmer. Det har alltid funnits kvinnor i branschen.
- Idag är det faktiskt 50-50, en jämn könsbalans. En kvinnlig rollfigur kommer få en stuntkvinna. Så var det inte alltid på 60-, 70- och 80-talet. Vi hade många arkivklipp som inte kom med i filmen av de här männen uppklädda som kvinnor. För att vara ärlig fick de ofta spela svarta också, för det fanns så få färgade stuntmän. Den här lilla gruppen fick spela vem som helst. Idag finns det däremot en mycket bredare representation.
- Men eftersom mvi fokuserade på en viss generation fanns det förmodligen bara 3 eller 4 kvinnor som hade varit aktuella. Tyvärr kunde vi inte övertyga någon av dem att ställa upp.
Vilka är några av de mest otroliga historier som du har hört?
- Det lustiga är att folk alltid tror att man kommer få höra hemska historier om olyckor. Men sanningen är att stuntyrket troligen är det som råkar ut för minst olyckor. Risken är större att du dör när du faller ned för trappan på ett kontor, än som stuntman. Eftersom säkerheten är nyckeln. Och det var den här generationen som såg till att det blev så. Tänk efter, om man jobbar med sin kropp så kommer man inte utsätta sig för något riskfyllt eller dumt. Allt är noga uträknat och testat.
- Jag har inte så många spännande historier, men det finns en med i filmen som handlar om filmskaparen Michael Winner. Han behandlade stuntmän rätt illa. Rocky Taylor blev nästan dödad under ett ganska enkelt stunt. Han skulle hoppa från ett brinnande tak. Men Michael Winner som kontrollerade eldslågorna skruvade upp dem så högt precis innan tagning, att Rocky inte kunde se vart han hoppade. Han missade och skadade sig riktigt illa. Det är en av de värsta olyckorna som en brittisk stuntman har råkat ut för.
- En av de roligaste inträffade under inspelningen av "Indiana Jones och de fördömdas tempel". Där finns ett slagsmål i slutet, Frank Henson spelade skurken och Vic Armstrong var Indiana Jones. De slåss på en repstege som hänger längs en bergsvägg. Men Frank satte fast sin säkerhetslina fel, runt midjan istället för bröstet. I en scen skulle han falla några meter och ta tag i stegen igen och fortsätta slåss. Men han föll så snabbt att han skulle åka rakt ner i ravinen. Så Vic fångade upp honom. Det kom faktiskt med i filmen. Det är otroligt när man tittar på "De fördömdas tempel", att Indiana Jones faktiskt fångar och räddar snubben som han slåss mot (skratt).
Hur har stuntyrket förändats sen 70- och 80-talet fram till idag?
- Det har förändrats radikalt. När jag intervjuar dem så säger de att framför allt karaktären har förändrats. För på den tiden var stuntmännen riktiga karaktärer. De jobbade på köttmarknader, riktiga arbetasklassgrabbar som bara hade kul. Men eftersom de gjorde yrket så professionellt så är det idag topp-proffs som gör stunts. Det är inte lika mycket lek och larv.
- En annan stor skillnad är de digitala effekter som finns tillgängliga, och specialeffekter går ju hand i hand med stunts. I en Bondfilm från förr vet man att det man ser på skärmen faktiskt hände. Folk var tvungna att göra allt på riktigt. Idag förstärks många scener av effekter. Generationen som är med i "Hollywood Bulldogs" kunde göra allt: bilstunts, häststunts... Bokstavligen allt. Idag tror jag att stunt performers specialiserar sig på olika saker.
Hade du några svårigheter med att få rättigheterna till klipp från filmer som "Star Wars" eller Bond?
- Nej. Att få rättigheterna att använda klipp till en dokumentär är väldigt enkelt. Det svåra var att hitta vem som var vem. Många av de här stuntmännen har inte sett sina egna filmer sen de gjordes. Jag fick gå igenom deras CV och försöka hitta dem i rätt scener - det var det tuffaste! De mindes inte alltid själva vem de spelade. Min största glädje var när jag kunde se ett klart och tydligt ansikte: "Herregud, där är Frank! Där är Ray!"
Upptäck Frank, Ray och alla de andra själv i dokumentärfilmen "Hollywood Bulldogs: The Rise and Falls of the Great British Stuntman". Den släpps i Sverige idag på nylanserade streamingtjänsten BritBox och på C More.
