Gustav Lindh: ”Kul att få en smäll av en Oscarsvinnare”

Alexander Skarsgård är inte den ende svensken i bioaktuella vikingafilmen ”The Northman”. I en mindre men viktig roll som Thorir ser vi Gustav Lindh, en skådespelare som synts i många spännande produktioner på senare år. Sedan filmdebuten i ”Cirkeln” (2015) har han bland annat hyllats för danska dramat ”Hjärter dam” och för tv-serien ”Mörkt hjärta”. 

 

Vi träffade honom för att snacka filmiska inspirationer, vikinga-research och hur det kändes att få en örfil av Nicole Kidman. 

 

 

 

 - Jag spelar Thorir the Proud som är en ung man i vikingabyn som Amleth (Alexander Skarsgård) kommer till. Han har ganska mycket status, när vi träffar honom i filmen ska han iväg till Norge och bli slavhandlare åt norska kungen. Men jag försökte också hitta någon form av inre konflikt. Vikingatiden var en ”äta eller ätas”-tid. De här stora bestarna till män är de som klarar sig bäst. Thorir ser inte ut så. Och där finns kanske en statusgrej som jag ville jobba med, att han försöker kompensera. Jag försökte också hitta en slags ungdomlig frustration i honom. Man ser hur han blir lack när de tränar och så. 

 

 

- Det var en ganska normal process ändå. Jag fick mail av min agent i London om att Robert Eggers skulle göra den här filmen. Och jag tror att Lars Knudsen, producenten, hade sett ”Hjärter Dam” på Sundance, och så fick jag provfilma. Jag skickade iväg en selftape och efter ett tag hade jag ett Zoom-möte med Eggers. Vi pratade om film och jobbade med en scen lite grann. Sen fick jag erbjudandet och åkte iväg. 

 

- Jag kände att rollen blev min egen till slut, även om Bill var castad från början. Men herregud, det är ”Bill Skarsgard”, han är värsta superstjärnan! Jag gör gärna det han inte hinner med, haha. Och Bill är ju verkligen en polare nu, efter att vi gjorde ”Bränn alla mina brev” tillsammans ett år senare. Han är toppen. Så det var väldigt kul. Bara bra vibbar. 

 

 

 

- Det var en sådan gåva att jobba med Robert Eggers, som är allmänt känd för hur historiskt korrekt han är. All detaljrikedom som hans filmer har… Det är han bäst i världen på. Han har sån koll! Jag kunde alltid vända mig till honom.

 

- Han sa till mig att förutom de förberedelser som att öva på att slåss, och träna med svärd, rida häst, sätta accenten, så fanns mycket fakta-research att ta del av om man så ville. När jag kom till studion i Belfast sa han ”om du vill så skickar jag min Dropbox”. Ja, snälla, skicka din Dropbox! Och min dator nästan kraschade av all research han skickade mig. Han hade med essäer, poesi och vikingasagor, föreläsningar, podcasts, musik, bilder… Hur mycket som helst. Vi hade en massa ledig tid, för jag är ju med i långt ifrån varenda scen, så jag hann verkligen förkovra mig i vad vi höll på med under resans gång. 

 

 

- Det var mest en teknisk utmaning eftersom Robert och hans fotograf har en väldigt tydlig storyboard för hur filmen ska se ut. Filmen lades ned i fem månader i väntan på att man skulle utveckla ett system så vi kunde arbeta säkert under pandemin, då hade de en massa tid. De hade gjort nästan som en serieroman av hela filmen som vi fick ta del av. 

 

- Han har en så tydlig vision av scenerna och hur kameran och skådespelarna rör sig. Att försöka hitta en frihet, och leka med nyanser, inom ramarna för Roberts väldigt tydliga vision, var väldigt kul. Han var väldigt generös att jobba med och gjorde att jag kände mig trygg och vågade prova saker. Men det roliga med filmen var att man har alltid en känsla av att vi alla behövs, i varje bild. Vissa bilder är som en målning. 

 

 

 

- Det var fett. Det var mitt förslag, den scenen: ”Tänk om han får en smäll?” Och hon var så snäll, så soft att jobba med och så varm och härlig. Där fanns ett klimat där man kunde prata om scenerna, alla var samarbetsvilliga och generösa. Det är kul att få en smäll av en Oscarsvinnare.

 

 

- Jag kan bara tala utifrån mig själv. Men vad jag slogs av är att han har en så specifik röst och ton. Den är gritty, våldsam och mörk men lyckas också vara komisk och quirky. Det kommer från att han var produktionsdesigner innan han blev regissör. Han fokuserar hela tiden på hantverket, och det är väldigt kul. Det är kul när en regissör och en DP (director of photography) samarbetar så tätt ihop som Eggers och Jarin Blaschke. Det är väldigt kul för mig som en filmtönt att få uppleva det på nära håll. 

 

 

- Gud, det är svårt. Jag kan hålla på och ha drömmar och visioner hur mycket jag vill, men jag ska också bli uppbjuden till dans för att få skådespela. Jag haft haft en del tydliga drömmar och mycket av det har hänt! Jag är bara så glad och fortsatt nyfiken på att få utforska skådespeleriet med olika regissörer. Jag skulle gärna prova göra något mer komiskt, som jag fick göra med Jossan Bornebusch i ”Älska mig”. Jag skulle gärna spela teater igen, om den möjligheten kommer. Men det här har verkligen varit en stor dröm eftersom jag själv går på mycket bio, att få vara med på ett hörn när det görs en stor biofilm.

 

 

 

- När jag var liten var jag helt galen i film. Jag såg ”The Mask of Zorro” med Antonio Banderas hela tiden, ”Pirates”-filmerna och ”Harry Potter” och allt möjligt. Jag såg också ”Gudfadern”-trilogin när jag var tretton år och tyckte det var så häftigt. Det var vissa filmer som fick mig att tänka ”wow, vad jag vill ha det här som yrke”. 

 

- Första gången jag reflekterade över en skådespelarinsats var Philip Seymour Hoffman i tredje ”Mission: Impossible”. Minns du hans bad gud i den filmen? Om han och Tom Cruise skulle hamna i en fist fight så blir det inte spännande, men det är något i hans energi - han var så obehaglig och hotfull. Och jag vill inte alls jämföra mig med Philip Seymour Hoffman, han är the greatest of all time. Men Thorir, som inte har det fysiska idealet men försöker kompensera med olika typer av maktspel - det där är lite samma dynamik som jag försökte jobba med i ”The Northman”.