Zodiac (2006)
Drama, Thriller
För jävla spännande
David Fincher, killen med koll på läget när det gäller seriemördarfilmer, gör här en efterlängtad comeback till genren efter de snart tolv år som gått sedan ”Se7en”. Nuförtiden vill Hollywood kunna lägga etiketten ”baserad på en sann historia” på de flesta av sina filmer, och ”Zodiac”, är inget undantag.
I slutet av 60-talet till början av 70-talet gäckade en seriemördare Kalifornien och San Francisco. Emellan sina brutala mord med kniv och pistol, skickade han meddelanden till stadens olika tidningar där han erkände morden, samt olika hot genom krypterade kodspråk. I filmen får vi följa dessa skeenden under 25 års tid, både under tiden för morden, och den långa resan efteråt. Allt genom ögonen på serietecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal). Graysmith, som ritar små Nixon-kritiska seriestrippar åt dagstidningen San Francisco Chronicles, får ta del av Zodiac-mördarens brev till tidningen och blir alltmer besatt av att finna mördaren när ingen annan lyckats.
Är det här verkligen en film av David Fincher? Det känns i alla fall inte så. Även om Finchers alla filmer har haft en klar undre tankegång, har jag alltid anat en viss ytlighet hos honom. I ”Zodiac” är han plötsligt nedtonad. Det är enkla kamerauppsättningar, no bullshit, och Fincher lägger allt krut på skådespelarna och deras prestationer. Det är något som är väldigt tacksamt i just den här filmen, då den egentligen bara består av dialogscener, och trots att det är väldigt informativt blir det aldrig tråkigt. Snarare det motsatta, då Fincher är skicklig på att berätta genom undertext.
Det är även kul att se hur han vågar gå emot normen med ”Zodiac”. Det är inte ofta man får se sådan här filmstruktur då filmen är på gränsen till episodisk. Det börjar hos Robert Graysmith och hans kolasniffande och revolverskjutande krimreporterkollega Paul Avery (en skör Robert Downey Jr.), och när premissen för historien satts går vi snabbt över till San Franciscos mordkommission med poliserna Dave Toschi (Mark Ruffalo) och Bill Armstrong (Dr. Greene himself – Anthony Edwards!) i spetsen, för att först i slutet av filmen låta Jake Gyllenhaal ta över på allvar. Detta får ”Zodiac” att sticka ut, på ett bra sätt. Fincher imponerar verkligen. På ett sätt som han aldrig tidigare visat, lyckas han även här med konsten att beskriva människor på ett psykologiskt plan.
Ta lite fin 70-talsfilm á la ”The Conversation” och lite skön polisfilm á la ”Bullitt” draget ett extra varv, så har ni ”Zodiac”. Ett stycke riktigt lyckad film, som helt klart är David Finchers enmansshow. Kanske har han här hittat trygg mark efter snedsteg som ”The Game”, och ”Panic Room”, och den inte helt lyckade ”Fight Club”. Vi får se.
Det enda jag vet i nuläget är detta: Ni som väntar er en ny ”Se7en”, tänk om. Här finns inget regn, dödssynder eller Kevin Spacey-twistar. Här finns bara en deprimerande historia om människors besatthet kring ett misslyckande. Och det är helt underbart, och faktiskt för jävla spännande.
