Balladen om Marie Krøyer 2012

Marie Krøyer var hustru till den danske konstnären Peder Sverin Krøyer, som blev berömd för sina naturalistiska landskapsmålningar under 1800-talet. Under äktenskapets stormigaste år, då P.S. (som han kallades) led av svår manodepressivitet, träffade Marie den svenske kompositören Hugo Alfvén och triangeldramat har tidigare skildrats i "Hip Hip Hurra!" (1988) med Stellan Skarsgård som konstnären. Men i den här filmen får vi alltså uppleva historien ur Maries perspektiv.

Redan inledningsvis är Marie oroad över sin mans hälsa och hans svängiga humör går inte bara ut över deras förhållande utan även på deras dotter. Maries avsikt att vila upp sig på den svenska västkusten resulterar i mötet med Alfvén och passionerade känslor uppstår. Men att ta sig ur äktenskapet med sin man är inte det enklaste, varken känslomässigt eller lagligt, och Marie står inför valet mellan lojaliteten som hustru och mor eller sitt eget hjärtas längtan.

Det må i mångas öron låta föga intressant att följa en konstnärshustru runt denna tid men faktum är att det är en förvånansvärt relevant historia om en kvinna som slits mellan rollen som hustru, mamma, älskarinna och konstnär (även om delen om hennes egen strävan efter karriär är en aning begränsad). Samtidigt som den skampåle den otrogna kvinnan korsfästs vid tragiskt nog känns ganska modern så får vi även uppleva en historisk tillbakablick om kvinnorollen under slutet av 1800-talet/början på 1900.

Det är dock ingen övertung, manipulativ snyftare utan ett starkt och gripande porträtt som förstärks av den begåvade Sørensens fantastiska insats. Hon använder effektivt små medel även i de mest dramatiska ögonblicken och gör den förvirrade Marie till en ytterst sympatisk och trovärdig människa. Hon matchas väl av Søren Sætter-Lassen som ger Krøyers sjukdom en respektfull tolkning utan att spela över.

Filmens problem är att den inte är helt oförutsägbar. Jag stör mig på vissa klyschor som summeringen att män är svin och tragiska ironier där det inte blir som man tänkt sig. Värst är ändå Sverrir Gudnason som Hugo Alfvén. Det är egentligen inte skådespelarens fel men så mycket av hans beteende och repliker känns så löjligt falska att man inte riktigt köper hur den vackra och intellektuella Marie faller för honom som hon gör.

Det är detaljer som berövar ett i övrigt kompetent och välspelat drama från högre betyg. Den är möjligen inte så romantisk som vissa (inklusive filmskaparna) hoppats på men desto mer intressant och gripande om en alldeles för anonym människa som var så mycket mer än den skugga av sin man hon hamnade i.