Fanny, Alexander & jag 2013

Ingmar Bergmans film "Fanny och Alexander" hade premiär 1982. På Dramatens stora scen samlas 30 år senare en stor del av Sveriges skådespelarelit för att sätta upp pjäsen med samma namn under ledning av regissören Stefan Larsson. Att filmen blir teater är inte alls osökt då scenrummet är en viktig del i dramat och Bergman själv som både dramatiker och regissör var känd för att ofta befinna sig i gränslandet de två konstarterna emellan. Det blir inte minst tydligt i "Fanny och Alexander" både vad gäller filmens form och innehållet i texten.

Regissören Stefan Larsson säger att han på 80-talet gick i Bergman-skola på Dramaten, att det var där han fick sin utbildning när han såg mästaren regissera pjäser. Bergmanarvet lever tydligt kvar också i teateruppsättningens skådespelare och det är fascinerande att höra Jonas Karlsson och Ellen Jelinek samtala om på vilket sätt originalverket påverkar, inspirerar men också håller tillbaka kreativiteten hos dem som aktörer. Det är i dessa partier som dokumentärfilmen öppnar upp sig, tillåter mig som åskådare kliva in i berättelsen och ta del av funderingarna kring filmen då och teatern nu, men dessa är tyvärr i slutändan för få. Det heter att skådespelarna reflekterar över sin relation till Bergmans mästerverk, men det känns med några få undantag alltså, som att de mest reflekterar över sig själva och sitt rollspelande.

Jag saknar filmen. Prat om den, men framförallt klipp ifrån den. Vet inte om det eventuellt kan ha funnits någon typ av rättighetsproblematik, men det hade helt klart tillfört en hel del att visa upp exempel på hur det såg ut när det begav sig i jämförelse med hur det senare blev på scenen. Dessutom fattas en mer övergripande struktur och tydligare ramar för det som berättas. Det är mycket repetitioner filmade rakt upp och ner och deras intressevärde till trots vill jag efter nittio minuters tittande ha något mer. Stefan Larsson säger mot slutet att med närbilder lyckades Bergman med Nykvists foto kliva in i själen på karaktärerna och ge berättelsen ett djup, något som på teaterscenen inte är möjligt att återskapa. Jag vet inte om det kanske är detta som är dokumentärens syfte, att tillföra det där djupet, och det lyckas den också till viss mån med.

Men även om jag verkligen får lust att se teateruppsättningen (fastän det nog tyvärr nu är försent) så saknar jag fortfarande något med dessa dokumenterande bilder, något som inte riktigt kommer fram hur goda intentionerna än är.