Dreamgirls 2006

Februari börjar bli en rätt pålitlig musikalmånad. I lagom tid till Oscarsgalan har vi tidigare fått såväl "Ray" som "Walk the Line", i år är det dags för "Dreamgirls” - framgångssagan om det fiktiva tjejbandet The Dreams (även om historien sägs vara inspirerad av The Supremes), tre Detroitflickor med rösten och utseendet på sin sida som ännu väntar på det stora genombrottet. I 10 år får vi följa deras karriär med både toppar och dalar, kärlekstrassel, bråk och glittriga shownummer från början till slut.

Det är 1960-tal och den "svarta" musiken är på uppgång. Den småskumme managern Curtis (Jamie Foxx) upptäcker flickorna och sätter dem bakom James Early (Eddie Murphy i rollen som en energisk James Brown/Marvin Gaye-hybrid är fantastisk). Flickornas karriär går spikrakt uppåt, mycket tack vare den snygga Diana Ross, förlåt, Deena Jones (Beyoncé kan agera, oavsett vad ni säger) vilket gör att den betydligt mer talangfulla Effie White (”American Idol”-fyndet Jennifer Hudson bjuder på många Halleluja moments) sakta knuffas ut ur bandet helt.

Medan originalförlagan från Broadway hyllades som en av de mest nyskapande musikalerna, anstränger filmversionen sig aningen för mycket för att glänsa. Missförstå mig inte, glänser gör den så det räcker för tre schlagerfinaler och lite till. Allt från kostymer till scenografi är i toppklass, men lite för mycket energi har lagts på showen och eventuella djupare intriger syns inte riktigt för alla paljetter. Några sekunder ägnas åt att beröra rasism, samtidigt som man riktar viss kritik mot ett än idag högaktuelt ämne, hur popband skapas och paketeras som produkter. Men det är ju för musikens skull man ser en musikal, eller?

Några sånger lyckas verkligen sätta sig på hjärnan. Hudsons sedan länge hypade ”And I Am Telling You” är bara ett i raden av numren som får mig att undra varför svenska ”Idol” bara hittar trista Marie Serneholt-wannabes, och ”One Night Only”, både i hennes ohyfsat vackra eller Beyoncés medryckande version, skulle bli en jättehit än idag. Och även om inte all musik håller samma höga klass, känns det emellanåt som en tidsresa bakåt i tiden till 60-70-talets nattklubbar när soulen och discot var på topp. Tempot är högt och razzle-dazzlefaktorn skyhög när “Chicagos” manusförfattare Bill Condon sätter sig i registolen. Vad han dock inte klarar av är att ingjuta i ”Dreamgirls” några lockande kvalitéer, lite magi som gör att även de som vanligtvis inte faller för musikaler skulle låta sig förtrollas. ”Dreamgirls” kan bäst liknas vid en överdimensionerad musikvideo och är ungefär lika djup som en sådan.

Supremes sångerska Florence Ballard dog utfattig och ensam vid 32 års ålder. Hennes motsvarighet Effie White får - surprise, surprise - ett lyckligt slut. Det är "Dreamgirls" i ett nötskal, säkra kort går före tragedier, svallande ångest dränks i svängiga sångtoner. Särskilt gripande blir det aldrig, men det kan ändå inte förnekas att de allra flesta blir hyfsat underhållna.