Fjärilen i glaskupan (2008)
Biografi, Drama
Tragiskt livsöde skildrat med värme
Jean-Dominique Bauby var en framgångsrik chefredaktör för franska Elle när han en dag drabbades av ett slaganfall under en bilfärd. När han vaknade upp på ett sjukhus fann han sig i en minst sagt obehaglig situation, han var totalförlamad. Det är ett tillstånd som kallas för ”locked in syndrome” och i praktiken innebär det att patienten är fånge i sin egen kropp för resten av livet.
Julian Schnabels ”Fjärilen i glaskupan” är berättelsen om hur Bauby trotsar sin miserabla sjukdom och lyckas med bedriften att skriva en bok om sin historia, trots att han endast kunde kommunicera genom att blinka med det ena friska ögat.
Regissören Julian Schnabel är en New York-baserad konstnär som tidigare regisserat ”Basquiat” från mitten av nittiotalet. Det här får nog anses vara hans stora internationella genombrott och visst karln har ett hyfsat bra handlag med materialet.
”Fjärilen i glaskupan” är en film med många förtjänster. Den är vackert filmad, välspelad och har en riktigt gripande historia som dessutom till stor del är sann. Filmen har varit en enorm succé i hemlandet och hyllats av kritiker, och till råga på allt vann den regipriset i årets upplaga av Cannes. Öppet mål kan man tycka. Men kanske är det för höga förväntningar som spökar för jag har svårt att se storheten.
För varje scen som sitter som en smäck finns det en där jag undrar vad Schnabel egentligen tänkt på. Till exempel får vi se Bauby i sin rullstol uppflugen på en liten plattform en bit ut i havet. Ensam. En dramatisk och vacker scen, förvisso, men också en scen som känns fullkomligt konstruerad och orimlig. Eller varför inte det faktum att alla sjuksköterskor och talpedagoger ser ut som fotomodeller. För mig fungerar inte Schnabels vision på alla plan.
Mathieu Amalric har det inte helt tacksamma jobbet att skådespela endast genom att blinka med det ena ögat. Han gör det bra och lyfter fram för allt fram Baubys humor och skärpa trots att han inte kan röra sig eller prata. Max von Sydow gör en suverän tolkning av Baubys gamle far, tyngd av sorg och oförmögen att lämna sin lägenhet för att hälsa på sin son.
Filmens stora förtjänst är att den inte förskönar Baubys person, han skildras som en ganska självgod man som bedrar sin fru och struntar i vänner. Det finns en stark scen där Baubys fru tvingas översätta hans ögonblinkningar till ord för älskarinnan som ringer till sjukhuset, han tvekar inte att säga att han saknar älskarinnan varje dag något som frun snällt översätter innan hon bryter ihop. Men samtidigt kan Bauby vara rolig och skrattar för sig själv åt sina humorlösa talpedagoger.
”Fjärilen i glaskupan” är en bra film som lider av Schnabels starka vision. Det är som om han inte vågar lite helt på historien utan känner att han måste drämma till med en rullstol i havet för att skänka lite konstnärlig pondus till filmen. Det behövs inte.
