Änglagård - Tredje gången gillt 2010

"Änglagård" blev en stor hit 1992 och befäste Colin Nutley och Helena Bergström som Sveriges mest framgångsrika regissör/skådespelerska-par. Efter en uppföljare som var sådär och några rejäla snedsteg gick det sådär med ryktet som fick sig en rejäl törn med Nutleys senaste, den utskrattade "Angel".

Nu återvänder man alltså till gamla vinnande koncept och samlar ihop det välbekanta gänget från de två första filmerna. Och inte helt oväntat har lite och inget hänt i den gamla hålan dit Fanny (Helena Bergström), Zak (Richard Wolff) och deras tonårsdotter Alice (Molly Nutley - dotter till gissa vilka?) dyker upp för att röra om i grytan lite.

Direkt börjar det skvallras och viskas, gamla sår rivs upp, känslor får utlopp och relationer reds ut. Att Fanny ska klura ut vem som är hennes pappa av Axel (Sven Wollter) och Ivar (Tord Peterson) verkar vara huvudstoryn trots att det redan ältats i de första filmerna. Det är överhuvudtaget mycket déja vú över hela filmen där både karaktärer och skådespelare trampar vatten.

Att avlidna Ernst Günther och Viveca Seldahl, filmernas kanske bästa skådespelare och mest minnesvärda karaktärer, saknas påminns vi ständigt om i inte helt motiverade men återkommande tillbakablickar som snarare verkar vara till för att förtydliga rollfigurernas (och publikens) minnen och känslor.

Storyn är lövtunn och förutsägbar och inte mycket händer eller utvecklas, med undantag för Reine Brynolfssons stackars präst som går runt och mumlar övertydlig filosofi. Att man valt en parodisk dragspelande, steppande och tårtbakande fjolla som hans adjunkt är och förblir ett förbryllande mysterium.

Det är dock oförargligt och lufthurtigt småroande. Och skådespelarna är trots manusets brister fortfarande på topp. Duon Bergström/Wolff går lite på rutin men andra veteraner gör vad de ska med råge där speciellt Ing-Marie Carlssons bitska skvallerkärring sticker ut. Seriens nykomlingar Maria Lundqvist och Lena T Hansson tillför behövt färskt blod. Alla drar sitt strå till stacken med undantag för Molly Nutley, en i jämförelse med motspelarna oetablerad och ganska svag skådespelerska uppenbart vald genom blodsband och vars talanger som bäst är på "Bullens" skolfilm-nivå.

Nutley snubblar över sig själv i sitt försök till att damma av sin gamla landsbygdsidyll när han petar in en moralkaka i slutet om att storstadsfolk vet bäst. Det blir tyvärr, som så ofta i hans senaste filmer, skådespelarna som får bära filmen på sina späda axlar. Det är ingen kalkon av typen "Angel" men en extremt lättuggad och lättglömd mellanrätt. Frågan är hur många chanser gubben ska få innan pension?