Alien 1979

Det går naturligtvis att prata hur länge som helst om kvalitetsfilm från det amerikanska sjuttiotalet, att i dagar och veckor lyriskt orera om den enorma mängd odödliga klassiker som Hollywood levererade under detta årtionde. Ridley Scotts "Alien" från 1979 sticker ändå ut bland mästerverk som "Gudfadern", "Chinatown" och "Clockwork Orange" av en inte alltför vanligt förekommande anledning (även om genrekamrater, generöst definierat, som bland andra "Star Wars" och "Blade Runner" delvis har rönt samma sorts framgång): den är något så ovanligt som en science fiction-film som har hyllats så gott som enhälligt av både publik och kritiker. Ännu hellre, en science fiction-skräckfilm som fortfarande, trots vansinnigt åldrad teknik och specialeffekter, hyllas - när directors cut-versionen av "Alien" (med bland annat finslipat ljud och ett par extrascener) släpptes så sent som 2003 så fick den genomgående högsta betyg av kritikerna.

En av anledningarna till att "Alien" har fallit även filmvetarna och snobbiga recensenter i smaken stavas autenticitet; ska man berätta en sådan osannolik, men vad gäller den dramaturgiska strukturen relativt okonventionell historia, som den om ett monster som tuggar sig igenom en besättning på ett rymdskepp - i grund och botten en "slasher", en "Ten Little Indians" - så vill det till att karaktärerna i fråga känns äkta. Besättningen på det kommersiella fraktfartyget Nostromo är inga tjugofemåriga, bildsköna hjältar utan utgörs mestadels av medelålders, trötta löneslavar. De gnälls om procent och tjafsas om befogenheter, här finns klasskillnader, opportunism och skitsnack bakom ryggen - precis som det lär göra när vi på riktigt börjar kolonisera vårt stjärnsystem.

"Less is more"-principen, där man gradvis låter biopubliken ana monstrets utseende i fragmentariska glimtar, hade cementerats som ett alldeles utomordentligt sätt att eskalera spänning och förväntningar på fyra år tidigare av en annan, sedermera minst lika meriterad herre som Ridley Scott: men där den simmande antagonisten i Steven Spielbergs "Hajen" (1975) sällan får synas i "helfigur" på grund av rent tekniska omständigheter - hajskrället sjönk som en sten första gången man skulle testa den i vatten och fortsatte sedan konsekvent att krångla under hela inspelningsperioden - så var det ett genomtänkt drag av Scott att bara låta oss få se hans rymdmonster i korta ögonblick. Ett genidrag, naturligtvis, men så hade han också filmhistoriens bästa skräckvarelse alla kategorier att skrämmas med.

Själva titelfiguren är så genialt utformad både i sin estetiska form - döden och sexualiteten förkroppsligad i schweiziske surrealisten H.R Gigers mardrömsvision -  och till sitt koncept - frätande syra som blod -  att den lyckas med konststycket att trotsa all fysiologisk logik och vara smärtsamt trovärdig på samma gång. De här monstren finns, inbillar man sig, detta är en vetenskapligt beskriven art. Och där andra rymdfulingar som exempelvis rastafariskaldjuret i "Predator" behöver en arsenal av vapen och gadgets för att bli läskig är xenomorphen i "Alien" fullkomligt ren och alldeles okonstlad i sin dödlighet.

Eller som Ian Holms vetenskapsofficer Ash beskriver den: "A perfect organism. Its structural perfection is matched only by its hostility. [...] I admire its purity. A survivor... unclouded by conscience, remorse, or delusions of morality."

Rymden har aldrig känts så kall och ödslig som i denna film, de daterade DOS-gränsnitten, skeppets klumpiga teknologi och det mörka och klaustrofobiska miljöerna skapar en svårslagen, och svårskakad känsla av isolering och ensamhet. Här är människan liten. Det minimalistiska tilltalet är snudd på unikt, i en genre som alltför ofta offrar intelligensen på stereotypernas altare, som gärna vill fläska på för mycket.

Lägg till Ellen Ripley i Sigourney Weavers ganska tjuriga men i alla lägen mänskliga gestalt, som i sin tur förkroppsligar ren överlevnadsinstinkt - temat om moderskapet skulle inte accentueras förrän i filmens uppföljare - och som dessutom inte behöver spela på sin fysiska kvinnlighet en enda gång, något hyfsat ovanligt 1979 i en genrefilm av det här slaget (det ursprungliga manuset var för övrigt genusneutralt, det vill säga att de skrivna karaktärerna kunde spelas av endera kön), och det är lätt att konstatera att "Alien" har bibehållit sin magnifika storhet. Att de tre uppföljarna sedan på olika sätt och med varierande framgång utvecklade grundkonceptet i ett antal riktningar blir i det sammanhanget en ren bonus.

Då räknar jag givetvis inte med de gräsliga "Aliens vs. Predator"-filmerna; och i min bok skulle ett sådant slagsmål vara över innan det ens började. Jag behöver antagligen inte utveckla vem jag menar som skulle sopa mattan med den andre.

Recensionen publicerades ursprungligen sommaren 2011.