A Clockwork Orange 1971

Drama Sci-Fi
Storbritannien
136 MIN
Engelska
A Clockwork Orange poster

Synopsis

Huliganen Alex har kul på sitt eget speciella sätt, på bestialisk bekostnad av andra. Alex resa från omoralisk värsting till hjärntvättad mönstermedborgare och tillbaka igen är Stanley Kubricks chockerande framtidsvision, baserad på Anthony Burgess roman.
Ditt betyg
3.7 av 1,756 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
A Clockwork Orange
Biopremiär
26 april 1972
DVD-premiär
21 december 2007
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Sandrew Metronome
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Kim Nilsson

10 juli 2011 | 18:40

Chockerande intelligent klassiker

Glöm provokatörer som Lars von Trier eller Eli Roth. Ska det vara sex och våld så ska det vara som i Kubricks iskalla mästerverk som tog de kryddiga ingredienserna och gjorde en synnerligen salt satir. Både skrämmande, hysteriskt rolig och chockerande intelligent.

I en tidpunkt när både kroppsdelar och moral brukar flyga all världens väg när filmmakare vill provocera oss är det ibland lätt att glömma det faktiskt varit gjort förr. Till och med för ganska länge sedan. Samtidigt är det få som har någon sorts inblick i filmvärlden som inte minns en kajalsminkad Malcom McDowell i vitt underställ, plommonhatt och en jättestor porslinspenis gå bärsäkrargång. Detta medan tonerna av Beethoven klingar i bakgrunden.

Boken "A Clockwork Orange" kom redan 1962, nästan tio år innan filmen nådde biograferna. Det var egentligen mest av en slump att historien blev av, som så många andra gånger när det gäller klassiker. Kubrick skulle egentligen ha jobbat med en film om Napoleon Bonaparte, men när detta sket sig fullständigt läste han Anthony Burgess bok och blev direkt intresserad av att göra film av den. Burgess var först ganska tveksam till detta projekt, men gav med sig och hade ett mycket gott förhållande med Kubrick. Tills filmen kom ut. Efter att filmen skapat moralpanik och fått folk att öppet protestera mot det ultravåld som förekom så drog sig Kubrick bort från allmänheten vilket fick Burgess att själv försvara innehållet. De båda herrarna skickade inte längre julkort till varandra.

Men att lida för sin konst är något fint, heter det ju och i så fall var Burgess lidande väl värt. För det finns få så makalöst välorkestrerade filmer som just "A Clockwork Orange". Från de galna bildkompositionerna, de stilbildande kläderna och rekvisitan till den otäckt aktuella sociala kommentaren om ett samhälle på väg att förstöra sig själv på grund av moral eller ingen moral alls.

Historien kan ni väl vid det här laget. Alex DeLarge (en modig och utmärkt Malcolm McDowell) och hans "droogs"-gäng som ägnar sig åt några kvällar av "ultra-våld" bara för att det är roligt. Men efter några överraskande vändningar befinner han sig plötsligt i den långa lagens våld och utsätts för en ny teknik som kallas Ludovicp som ska omvända honom till en god medborgare på två veckor. Denna oerhört smärtsamma process går ut på att DeLarge sätts fast i en stol och att hans ögon med hålls öppna medan han tvingas titta på våldsamma filmer. Konsekvenserna av denna behandling blir kanske inte riktigt som någon tänkt sig.

Det finns en oerhört intressant moral kring allt som händer i Kubricks film. Är det verkligen rätt att använda vidriga tekniker för att stoppa dåligt beteende och betyder det verkligen att någon kan bli botad? En annan viktig fråga, som var väldigt tidsenlig när den kom på 1960- och 70-talen, var om psykologi verkligen kunde omvända oss människor till det bättre, eller om det öppnade upp för en värre personligheter.

Kubricks film och Burgess bok ger ganska klara svar vad de själva tycker, men är inte heller så förnumstiga att de skriver allt på tittarens näsa. I stället drar framför allt Kubrick in tittaren i samma situation som Alex genom att visa upp de chockerande bilderna från filmen. Om man sitter kvar och tittar, är man då skyldig till att njuta av våldet eller är man en hycklare om man går därifrån? Lite som med Michael Hanekes "Funny Games".

Rent tekniskt är fortfarande "A Clockwork Orange" en oerhört snygg film. Användandet av klassisk musik i våldsamma sammanhang har väl aldrig använts så bra som här och satte en trend om att blanda det vackra med det hemska. Skådespelarna är alla lysande in i minsta biroll och London ser fantastiskt tidslöst ut.

Vad beträffande våldet så har väl udden i dag försvunnit lite grann, inte minst efter 00-talets tortyrporr-era. Men det finns scener där sexuellt våld utnyttjas på de mest perversa sätt som fortfarande känns oerhört obehagliga och behandlingstekniken som Alex får ta del av är en modern mardröm.

Kubricks film har lämnat ett stort avtryck i filmvärlden, både gällande stil och tanke. Till och med Kylie Minogue hade under en konsertturné skapat en sektion där hon och dansarna var klädda som Alex och hans droogs. Kanske inte det mest smickrande, men det faktum att allt från populärmusik till freudianska analyser fortfarande använder filmen som underlag för inspiration och diskussion bevisar storheten i "A Clockwork Orange".

| 10 juli 2011 18:40 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
2
Skum film, uppskattade inte den här lika mycket som jag hade trott. Själv gick jag in med väldigt höga förväntningar men filmen levererade inte.
Läs mer
5
I Stanley Kubricks nionde långfilm möts vi av en amoralisk individ vars huvud i den första fotomässiga bildrutan är böjt neråt med ögonen tittade rakt fram i mot oss och under över två timmar tvingas vi att slukas ner i dessa ögon fyllda av ett kolsvart tomrum som blir till ett eget yttre och avslöjar ett dystopiskt samhälles totalitära natur, genom att presentera en lika våldsam individ. Inom den färgsprakade designutformade framtidsvyn möts vi iskallt med filosofiska frågor med toner av klassiska kompositörer så som Henrey Purcell i en modern tappning skapad av Wendy Carlos. Alex (Malcolm McDowell) och hans så kallade "droogs" finner underhållningsvärde i sin tillvaro genom destruktivitet på andras bekostnad i form av våldtäkt och misshandel som tillslut eskalerar i ett dråp. Efter denna “underhållning” slappnar Alex av med att sitta i en mjölkbar eller lyssna på Lubwig Van Beethoven. I en cirkelmässig utveckling följer vi Alex resa från sitt våldsamma jag till en välanpassad medborgare genom statlig utförd hjärntvätt i ett postmodernt samhällsskick av ett rent och slätstruket apokalyptiskt uttryck. Hur långt i från 1971 års Storbritannien det dystopiska samhället utspelar sig i framkommer aldrig i filmen, i Anthoney Burgess roman som filmen bygger på (“En apelsin med urverk”) framkommer det dock att den utspelar sig i år 2017. Det läggs stort fokus på designen inom filmen som tycks ha hittat tillbaka till 1950-1960-talet med kraftiga tendenser av popkonstens färgkombinationer och miljömässiga utformningar. Stanley Kubricks regi är totalt avgörande för filmens helhetsuttryck där kameran dels används som ett konstnärligt verktyg som i kombination med den klassiska musiken nästan dansar med miljöerna. Dom konstnärliga möjligheterna som Kubrick och Alcott (huvudsaklig fotograf i filmen) skapar i sitt filmiska universum missbrukas inte i den bemärkelsen att det ej blir ett inslag i från filmens manusmässiga takt, när utvecklingen i den huvudsakliga handlingen tar dramatiska vändningar anpassas kameran till scenens uttryck med en antingen statisk kameravinkel eller snabbt åkande kamera anpassad till karaktär/karaktärers rörelse. Kamerarörelserna fungera aldrig som en känslomässig förstärkare varken av surrealistisk eller sentimental natur. Manuset står även det Kubrick för - manuset går att se som en indelning i tre relativt klara akter som är avgörande för hela Alex utveckling och utformning som individ, nästan likt en Hegeliansk tes, antites och syntes: första akten som kretsar kring Alex och hans tre “droogs”ultravåld, akt två – Alex tid i fängelse och hans slutliga hjärntvätt till en ultimat medborgare, tredje akten kan ses som den mest svårdefinierade delen – när Alex återvänder till samhället, och denna akt är utformad likt en politisk metaforisk mardröm snarare än en troligt utformad realism - även denna "syntesen" tycks blir till tes och Alex fortsätta och förändras... “A clockwork orange” väckte många reaktioner när den utkom 1971, med dels motiveringen om att det fanns en avsaknad av moralisk reflektion men fick också hård kritik av Roger Ebert (recension 1972) som menade att Alex i princip skildrades som en hjälte och enbart som ett offer av ett totalitärt polisstats samhälle (vi får komma i håg att antihjälten var ett nytt fenomen - en revolutionerande blandning av antagonist och protagonist). Kubrick ansåg att flertalet av filmkritikernas moraliska ståndpunkt var banal viket slutade med att han valde att dra in filmen från Storbritannien och kom inte att visas för än efter hans död (1999). I dag över fyrtio år senare med den gångna filmhistorian som ett facit i hand är det inte precis förvånande att “A clockwork orange” när den kom lede fram till en vis moralisk panik, även fast våld hade skildrats inom film på ett rått sätt tidigare hade det ej gjorts genom en psykopats ögon utan snarare genom en moralisk kontroll från filmskaparen, detta gör troligen att många relativt ogrundat ansåg att Alex stod som filmens högsta sanning när det i själva verket är svårt att hitta några som helst anspråk på sanningssatser. I själva verket är Alex utformad till en individuell skildring av ett helt samhälle med dess påverkan, det finns alltså på detta planet en del poänger i Eberts tolkning om att Alex enbart ses som en samhällsvara snarare än en individ med egen moralisk kompass, detta temat har inom filmen (likt så övrig konst) lätt till mycket diskussion och fått klagomålet om att det är en farlig syn och påverkan på individen (påvekran som vi inte påverkas av?). Att klassisk musik dessutom ironiskt står för soundtracken la fram en stor provokation. Detaljerna står i många avseenden för samhällsskildringen genom att vi i varje bildruta följer en och samma individ blir det snarare fragment om hur samhället förefaller sig än en verklig total utformning av en dystopisk samhällsbild, historian om Alexs levnadsöde och situationer avviker aldrig utan det är i relation till denna historian samhällsfragmenten visar sig och skapar en slutlig helhetsbild av hur dess våldsamma natur applicera detta på den enskilda individen. Det finns ett flertal delar som totalt avslöjar hur samhället är beskaffat som att en form av hjärntvätt på fångar görs i syfte att få plats med fler fångar – politiska fångar, detta skildras aldrig in på större plan än att vi får det konstaterat för oss och att det blir en avgörande konsekvens till Alex resterande öde men det är det subtila framställandet av denna totala brist på kontroll som faktiskt kan väcka tankar kring att den relation Alex befinner sig i är avgörande för hela hans medvetande och hans liv. Ett till (kanske det mest tydliga) exempel på en scen som avslöjar samhällsskicket i filmen är när Alex möter på liknande människor som den han själv var men som befinner sig på ett helt annat maktplan och statusfylld position än Alex och detta tycks vara det ultimata yrket för att kunna göra utlopp för sin grava sadism... När eftertexterna med “Singin in the rain” rullar i gång kan vi inte sluta ögonen som vi kanske först ville utan kan bevittna filmens filosofiska utsago från ett annat håll än ur Alex dunkla blick, vilket troligen är en av flera anledningar till att “A clockwork orange” är en legendarisk kultfilm – att dess skildringar inte låter sig bli det minsta övertydlig utan i kontext med det estetiska originella utformningen som gör varje bildruta till ett unikt konstverk. Och det hela tendera att bli en fulländad åktur med ett filosofiskt ämne vars aktualitet inte åldras utan går till en av filmhistorians absolut tyngsta och banbrytande skildringar som skapats inom hela mediet med ett brukande av musikens konstform som skapar en tidlös anda. Anton Carlson Ursprungligen skriven i mars 2014.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu