Intervju

Skribent

Alexander Kardelo

21 december 2011 | 12:01

David Fincher: "Rooney var inte det självklara valet"

Söker du efter mörka, våldsamma filmer med en unik visuell stil och vassa skådespelarinsatser, är David Fincher mannen att vända sig till. Efter att ha avhandlat seriemördare i både "Seven" och "Zodiac" återvänder han till temat, när Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" filmas för världspubliken.

MovieZine träffade Fincher under ett av hans Sverigebesök, för att bland annat prata om castingen av nykomlingen Rooney Mara samt veteranen Daniel Craig. 

Var du tvungen att säga åt Craig att lämna 007 hemma?

- Nej, han är skådespelare så.. Jag har känt honom i flera år, det är lite som med Stellan eller de andra i filmen: Vem ska man annars välja? Han verkade uppenbar. Jag behövde någon maskulin men som också kunde bära upp gamla misstag på ett mänskligt sätt. Men jag tror att anledningen till att han är den bäste James Bond är att han är så fysisk, och samtidigt en otrolig skådespelare. Ni kommer nog att få se sidor av honom här som ni inte har sett tidigare.

Hur var personkemin mellan honom och Rooney Mara?

- Verkligen avskyvärd. (skratt) …Nej, de var mina drömskådespelare för att de är som katter. Båda lutar sig tillbaka, iakttar och ser vad man är ute efter, sedan hoppar de in och bara gör det. De tänker inte efter så mycket, de bara reagerar.

Vad är det viktigaste du letar efter hos en skådespelare?

- Det beror på karaktären som de ska spela. En av orsakerna till att jag inte tänkte på Rooney i första taget, var för att jag redan hade satt henne i en väldigt verbal roll. Och då valde jag henne för att hon kunde matcha Jesse Eisenbergs tempo - och det är verkligen inte lätt! Åh, vad han kan snacka… Så jag såg henne som en attraktiva grannflickan som är varm och verbal. Det är så långt från "Dragon Tattoo" man kan komma. Lisbeth är ingetdera. Hon var inte uppenbar för rollen, eftersom något helt annorlunda krävdes. Men när vi räknade upp saker hon skulle göra - köra motorcykel, kedjeröka… - såg vi att hon fattade det. Hennes arbetsetik är sanslös.

Vad förvånade dig mest med hennes provfilmning, eftersom hon inte var det uppenbara valet?

- Vi försökte att inte gå på det uppenbara valet, utan hitta någon som… Som sagt, jag vill inte gå för mycket på det yttre, för hon är ju 10 centimeter för lång för Salander. Det handlade om hennes personlighet. Hon tar inte plats, hon är reserverad och håller sig på sin vakt. Allt det verkade passa in väl. Som folk har noterat efte att vi har testvisat filmen: hon kan inte gråta. Hon är inte ett sår, hon är ett ärr. Hon skulle aldrig ge dig tillfredsställelsen att gråta inför dig.

För du har sagt från första början att du inte ville ha en superstjärna i rollen…

- En superkänd 22-åring med motorcykelvana? (skratt) Jag kände att en av fördelarna med en så pass stark och levande karaktär, var att kunna välja någon som folk inte nödvändigtvis känner till. Först när de dyker upp på vita duken får folk lära känna dem. Annars måste skådespelare väldigt ofta övervinna tidigare fördomar, som med Daniel Craig. Vi diskuterade saken ofta, han och jag. Killen är fantastisk, så det var inget problem för honom. Men med Rooney kände jag, för att man ska kunna uppskatta filmen till fullo, vilken lättnad det var att ha någon som man inte genast tänker: "Just ja, det är ju tjejen från…".

Vad säger du då om dig själv? En David Fincher-film är alltid ett stort och efterlängtat event, särskilt om en seriemördare är inblandad… Har det lagt någon press på dig?

- Uhm… Nej, för du vet… Jag jobbar inte med att upprätthålla ett varumärke, jag gör bara film. Jag ser på en historia ur synvinkeln: "Vad finns det här som jag inte har gjort?" Men jag älskade dem, honom och henne. Jag älskar att han är 48 och hon 23, jag älskar att hon är Pippi Långstrump i en ny tappning, och jag älskar att den utspelar sig i en värld där det verkar som att allt är problemfritt, livet leker, men allt det här otroliga våldet lurar under ytan. Det var en intressant sak att gå igenom med de två. 

Varför valde du att låta Rooney Mara prata med svensk dialekt, och inte amerikansk?

- Vi provade oss fram med alla skådespelarna, men Daniel kändes mer hemma utan den. Jag är ingen expert på svenska dialekter, och hade inte kunnat bli det heller under de 25 dagar mellan att "The Social Network" blev klar och jag började på den här. Men vi hade folk i teamet, som killen som körde oss runt och lät som om han kom från San Fernando Valley. Vi frågade var han hade lärt sig engelska, och då svarade han: "South Park". Sen fanns äldre svenska skådespelare som lät som brittiska kungligheter, och kostymörer som lika gärna hade kunnat vara från Irland. Jag kan inte urskilja östra Sverige från västra, men i mitt tycke var det ett smörgåsbord av olika läten.

Du har också hunnit med "Zodiac" och "Benjamin Button" på senare år, men innan dess hade du inte gjort någon film på länge. Hur utmattad var du med så korta vilopauser?

- Det måste vara därför jag är så trött…! Jag som trodde det var flyget. Så här var det: Jag fick boken. "Steve Zaillan skriver manuset, läs boken och säg vad du tycker. Vi behöver ha den klar julen 2011." Så gick diskussionen till. Det här var i maj förra året, kanske tidigare. Jag kände att visst, ska jag göra det här så kommer jag bokstavligen inte att sova förrän julen 2011. Men man vill ju vara säker på att man kan tillföra filmen något. Jag såg på det och kände att jag inte hade sett en liknande relation innan, mellan en sån här man och en sån här tjej. Det faktum att det var romantiskt på ett udda sätt, det verkade beskriva något som var en slags misslyckad pappa-dotter-relation från bådas sidor, en misslyckad romans och en vänskap. Det, i en exotisk miljö, hade jag inte sett innan.

Hur mycket såg du på den svenska filmen?

- Jag såg den en gång. 

Har du läst fortsättningen?

- Nej. Inte hela, jag läste halva andra boken. Men jag hade som sagt bara 25 dagar på mig…

Det vore lätt att Rooney Maras utseende skulle bli konstigt, roligt eller för extremt. Hur svårt var det att bestämma hur hon skulle se ut? 

- Det handlade om att sålla. Jag och Trish Somerville, som gjorde kostymerna såväl som kollektionen för H&M, pratade en hel del. Vi började också undersöka vad punk innebär, och vilka delar vi kan använda oss av. Det blev ett samarbete från flera håll, men i grund och botten kände jag att jag vill se en tjej som kan åka tunnelbana kl. 02 på morgonen och som ingen kommer våga sitta bredvid. Det är Lisbeth för mig. Om hon kunde vira in sig med taggtråd så skulle hon göra det. Hon är inte Joan Jett. Hon ustrålar snarare: "Du vill inte ha med det här att göra. Det luktar illa. Det är dåligt." Hon ser ut att komma direkt ur en skräpcontainer.

Fanns det några oklarheter med filmbolaget kring det våldsamma innehållet i filmen? 

- När producenterna hade lagt ner så mycket pengar på att säkra rättigheterna till boken och de kom till mig med den, så var det för att de ville ha mig och min stil. De visste att det skulle bli strikt barnförbjudet. Det händer saker i den här filmen som man inte kan berätta på förhand för en publik, för då kommer de inte vilja se den.

"The Girl with the Dragon Tattoo" har biopremiär idag, den 21 december.

| 21 december 2011 12:01 |