The Wolverine 2013

Sedan den ojämna "X-Men Origins: Wolverine" (2009) är vi många som har hoppats på att Marvel ska lyckas få till en film som är fullt värdig den kortvuxne mannen med knogknivarna och polisongerna. När det utannonserades att "The Wolverine" skulle bygga på, eller åtminstone innehålla bärande element från Frank Millers åttiotalseriesaga verkade det därför vara läge att jubla.

Regissören James Mangold och Hugh Jackman, som här för sjätte gången har fått trimma överkroppen och låtsas att han är ett huvud kortare än sina motspelare, har i intervjuer pratat om vikten av att förvalta både råhet, mörker och de filosofiska betraktelser av dödlighet och samurajkultur som särskiljde Millers tecknade historier från de flesta andra superhjälteserier när det begav sig.

Att filmtiteln "The Wolverine" inte innehåller ordet "X-Men" är naturligtvis ingen slump. Förutom ett par drömsekvenser med Logans avlidna livskärlek Jean Grey (Famke Jenssen) saknas det här, mycket tacksamt, helt referenser till spandexoveraller och superhjältar. Istället för Järven, som han ju hette i svenska serietidningar under sjuttiotalet, en eländig eremittillvaro uppe i bergen med syftet att minimera risken för att hans hetstiga temperament ska leda till fysiska konfliktscenarier av den dödligare sorten.

Det går inget vidare, men just som han ska till att spräcka sitt perfekta facit på noll ihjälklösta bondlurkar utan hyfs blir han inbjuden till Japan av en mystisk kvinna vars uppdragsgivare Logan räddade livet på när jänkarna släppte atombomben över Nagasaki. Denne döende åldring erbjuder nu som tack att lyfta den läkefaktor som gör Wolverine odödlig och därför utgör källan till en stor del av hans ensamhet och lidande.

Så långt och en bit till håller "The Wolverine" James Mangolds och Hugh Jackmans löften vad gäller tema och ton. Samurajaspekten och greppet att placera titelkaraktären i en för honom världsfrämmande miljö och kultur bildar stämningsfulla kulisser till hans inre kamp och smärta, slagsmålen är dynamiska och självsäkert koreograferade, Hugh Jackman rutinerad och lika mycket Wolverine som vanligt.

Olyckligtvis visar sig också den del av historien som behandlar en maktkamp inom ett gigantiskt företag och en kärlekshistoria med en sorgsen arvtagerska vara både långsam och oengagerande. Efter en andra akt som plågas av samma sorts problem med tempo som en bil vars däck sitter fast i snömodden kommer så en vräkig och klichétyngd final av den typ som man förväntar sig att se i Marvels mest slentrianmässiga produktioner.

Det visar sig dessutom att problemet med att ha en karaktär som kan läka från vilka skador som helst, den överhängande risken för att skeendet blir repetitivt, inte försvinner utan bara återuppstår i en annan form om man tar bort den förmågan och i stället låter honom bli ständigt chockad av det faktum att han har ont så fort det har varit slagsmål.

Nu blickar vi framåt och hoppas på nästa Järv-film.