Jag har sett ett par kriminaldraman som är baserade på verkliga händelser och resultatet är inte alltid så fantastiskt. (Jag vill inte peka ut någon speciell men jag pekar subtilt åt ditt håll The Black Dahlia). Dock är Zodiac, regisserad av Fincher, ett exempel på när verkligheten överträffar dikten. Filmens inledningsscen sätter tonen med det samma. Ett kärlekspar blir mördade vid ett kärleksnäste på självaste nationaldagen. Scenen är filmad, regisserad och klippt på ett sätt som gör att man från första stund sitter på nålar. De andra spänningsscenerna i filmen är precis lika, om inte mer, påfrestande för nerverna och gör att även de mest luttrade spänningsnarkomanerna skruvar på sig i soffan. Här kan det dock vara värt att poängtera att dessa scener är få, jag skulle vilja påstå runt en handfull. Och majoriteten finns med i första halvan av filmen. Dessa scener är så pass bra att man får mersmak. Självfallet måste man räkna med att Zodiac är baserad på verkliga händelser och därför kan inte Fincher slänga in scener för skojs skull. Dock är vissa scener i filmen av sådan kvalité att dessa väger upp när tempot sänks. När det kommer till skådespelarinsatser så lockar filmen med tre namn. Först har vi Jake Gyllenhaal som spelar Robert Graysmith. Graysmith jobbar på San Francisco Chronicle som serietecknare men blir efterhand mer och mer intresserad av the Zodiac-killer. Värt att notera är att Graysmith skrev boken Zodiac, som filmen är baserad på. Hans kollega Paul Avery spelas av Robert Downey Jr, en depraverad kriminalreporter som blir besatt av seriemördaren. Till sist har vi Mark Ruffalo som spelar kriminalinspektör Dave Toschi som blir indragen i fallet. Denna trio gör oss inte besvikna. Dessa mäns öden flätas samman genom deras jakt på the Zodiac-killer. Men mötena mellan de tre är inte smärtfri och i flera scener så flyger påhoppen och förolämpningarna genom rummet. Filmen går igenom tre delar där fokus skiftar mellan de tre och visar på så sätt hur de alla tre lägger mer och mer fokus på att fånga mördaren. Downey gestaltning av en missbrukare är extremt trovärdigt och det är inte utan att man kan tro att hans trassliga förflutna kan vara en av nycklarna till varför man tror på hans skådespel så pass bra. Ruffalos starka sida i filmen är hans ständiga desperation. I varenda scen han är med i märker man av hans ilska över att vara ett steg efter mördaren, men han spelar för den skull inte över. Subtila minspel och gester talar ibland mer än vad orden gör. Gyllenhaal är den svagare av dessa tre, men gör för den skulle inte en dålig insats. Gyllenhaal är den av dessa tre som har mest screentime och kanske är det så enkelt att man blir lite trött på honom(filmen är trots allt nästan tre timmar lång). Delen som fokuserar på Gyllenhaal blir lite seg bitvis, men innehåller också filmens kanske bästa scen. Gyllenhaal känns trovärdig genom hela filmen och det är som sagt stor del av filmens handling som vilar på scener där han är med. Andra skådespelare dom lyfter filmen är Philip Baker Hall och Elias Koteas, även om dessa har betydligt mindre roller. När det kommer till kvinnliga skådespelare är det tunt med bra namn, för det är egentligen inga större kvinnliga roller i filmen. Men Chloë Sevignys roll som fru i ett hem där mannen blir mer och er besatt av ett mordfall är trovärdig och även hon jobbar med subtila gester för att spegla sin desperation. Hennes rollfigur hade gärna fått synas mer. Ficnher speglar San Francisco med omnejd ifrån slutet av 60-talet fram till början av 80-talet på tydligt sätt, utan att skriva det oss på näsan. Klädstilen förändras över tid, men detta sker med de små penseldragen och speglar nog rätt bra hur t.ex min farsas garderob förändrades under denna perioden. Tekniken ändras och över tid, men även detta sker på ett sätt som speglar verkligheten. Detta gör mig tillfredsställd, då många filmer måste göra det tydligt för publiken att tiden har gått. Gyllenhaal som är en halvbra serietecknare har samma folkvagn i flera år, han har inte råd att byta bil varje gång filmen hoppar i tiden för att jag som åskådare inte ska tro att tiden stått stilla. Fincher tar även in populärkulturella referenser som Dirty Harry och Star Trek för att sätta oss i ett sammanhang. Filmen är lång, som sagt nästan tre timmar. Dock växlar filmen tempo och fokus med jämna mellanrum att man inte blir uttråkad utan undrar vad som ska komma härnäst. Jakten på mördaren stannar aldrig av och skiftet i fokus mellan de tre huvudrollerna gör att man aldrig fastnar i ett spår vem mördaren är. Alla tre har sina olika teorier kring vem det är och deras argumentation mellan varandra gör att man som åskådare hela tiden måste omvärdera vad som egentligen har hänt och vem som har rätt. Filmen är i min mening ett skolexempel på hur man gör bra kriminaldrama. Allt skrivs inte på näsan och även de som sväljer Poitor-filmer på löpande band kommer i slutet av filmen att behöva grubbla för att skapa sig en egen uppfattning om hur allt hänger ihop. Jag personligen tittar hellre om den filmen gång på gång än att sätta igång en Wallander. Det man dock får se upp för är att man inte blir lika besatt av Zodiac som karaktärerna i filmen.