Vackert javisst, och stämningsfullt. Men ack så jävla forcerat pretto och bokstavligen taking the piss. Jag har noll tålamod för konstnärers egon och dräggens behov av att stryka dem medhårs, så det här tramset gick mig på nerverna. Nio avsnitt hade jag nog stått ut med men arton en timmeslånga avsnitt fullproppade med till synes slumpmässiga visuella abstrakter, no fucking way. Det räcker nu Lynch, lämna salongen tokstolle.

Ett mästerverk!

Pure beauty

Oj, det var en jobbig tid. Sista halva säsongen gick på ren vilja. Näst sista avsnittet trodde man skulle det skulle sluta i nått vettigt men ack, vad man bedrog sig. Sista avsnittet där de åker bil i stora dela av det evighetslånga avsnittet var rent påfrestande, fick stå upp för att inte somna. Ingen kan tycka att detta var bra rent objektivt?

Ett Twin Peaks för det moderna TV-landskapet och samhället. Den nya serien lyckas ta känslorna från originalserien, och förmedla dem på ett nyskapande sätt. Dynamiken mellan gott och ont, ljus och mörker, humor och skräck finns kvar. Bara mycket mer påträngande och råa i sitt framförande. Lynch och Frost har hittat kärnan i Twin Peaks, och varvar ren nihilism, sjukdom och våld som spridit sig med ett ljus som sakta men säkert sipprar tillbaka. Utstuderat, snyggt och relevant. Världen har expanderat och vilsenheten blivit påtaglig. I skuggan av det framstår ljuset som obetydligt, men det finns där och det vill tillbaka. Det är inget kärt återseende. Det är en upplevelse, en resa där varje steg på vägen får mening i sin underlighet. De märkliga detaljerna och lösa trådarna konvergerar mot någonting. På vägen känner du saker du inte trodde du kunde känna, och du tvingas besöka nya delar av dig själv och ditt intellekt. Twin Peaks är mer än en småstad. Det är ett varande. När du tittar så hamnar du där, och på den punkten har ingenting förändrats.

Efter åttonde avsnittet ligger mitt betyg på en svag tvåa. De första avsnitten var intressanta, men serien har utvecklats till tradigt innehållslöst flum...