Tråkig, fylld av klichéer och extremt förutsägbar och proppad med löjlig macho grabbig jargong. En film som inte lämnar minsta spår efter sig förutom en gäsp. Men å andra sidan är jag varken en Top Gun fan eller Tompa fan. På plussidan, förvånansvärt snygga och välgjorda flygscener. Spännande blir det dock aldrig.

Samma gamla goda, fast mycket bättre! Jag tillhör den skaran som inte riktigt dragits med i hypen hos originalet och därför var det med viss skepsis jag gick in i biosalongen. Därför kan jag glatt meddela att Top Gun: Maverick lever upp till förväntningarna, recensionerna och inkomsterna. Handlingen är simpel men filmen levererar den på ett vis som gör att det ibland inte behöver vara svårare än så. ‘’Maverick’’ (Tom Cruise) har sedan första filmen retat upp amiral på amiral och fått häcken räddad av ‘’Iceman’’ gång på gång (strupcancer stoppar inte Val Kilmer från en fin cameo) men han börjat få slut på utvägar och den sista utvägen blir som lärare till ett gäng elever på Top Gun som ska genomföra ett snudd på ‘’kamikazeuppdrag’’. Alltså flyga in i anonymt fiendeland, genomföra några farliga manövrar och bomba ett uranium-lager till aska i Star Wars manér. Kruxet är att ena eleven är Goose’s son, som minst sagt är bitter (av flera anledningar) vilket komplicerar saker ytterligare. Tom Cruise kliver in med sin sedvanliga karisma och levererar en mer mogen ‘’Maverick’’ på ett briljant sätt. Han retar fortfarande upp amiraler, har lite svårt att följa order men är fortfarande den bästa piloten i branschen (därav undviker han sin oundvikliga befordran som skulle hålla honom kvar på marken) lite som jordens Anakin Skywalker eller luftens Dominic Toretto. Med sig har han ett gäng relativt anonyma talanger som elever där Miles Teller spelar ‘’Rooster’’ (Goose’s son). Miles Teller saknar tyvärr någon karisma eller utstrålning men han visar sin styrka i de scener där det blir konflikt. Tyvärr så överskuggas det av hans snudd på mesiga karaktär där Miles Teller levererar känslorna lite väl stelt. En karaktär som dock fångar mitt intresse är ‘’Mavericks’’ nya flamma Penny Benjamin (Jennifer Connelly som inte ser ut att vara en dag över 35), en barägare med skinn på näsan. Hon är intressantare och tillför mer till ‘’Maverick’’ än vad Charlie någonsin gjorde i första filmen. Jennifer Connelly levererar karaktären på ett utmärkt sätt och hennes kemi med Tom Cruise är stark. Någon form av erkännande bör också ges till Glen Powells kaxiga ungtupp och Jon Hamms skeptiska amiral. Visst blinkas det tillbaka till originalet lite väl mycket ibland men handlingen är medryckande, storyn intressantare och uppbyggnaden för uppdraget är bättre då de förklarar svårigheterna med det. Efter mörkret i The Batman, demonerna i Dr Strange och smärtan i Thor: Love and Thunder så är det skönt med en riktig ‘’feel good film’’. De skulle lika gärna kunna göra en film av den amerikanska fotbollsmatchen på stranden eller av delen där Maverick läxar upp sitt lag på träning för att visa respekt, jag hade bokat biljetter till det också. Actionscenerna är grymma, och äkta. Tacka Tompa som insisterade på realism före CGI, och utsatte sina motspelare för hård träning så de kunde manövrera sina egna jetplan. Hans Zimmers soundtrack är också riktigt grymt och mixen med beatet i Lady Gagas ‘’Hold My Hand’’ förstärker de känslomässiga scenerna, och ger James Bond-vibbar. Tracket må inte riktigt slå på samma sätt som The Batman, Pirates of The Caribbean eller Avengers men det behövs inte. ‘’Danger Zone’’ från första filmen får plats i den första scenen likt originalet och One Republics ‘’I ain’t worried’’ är en riktig radiodänga, visseltracket kommer säkerligen sitta på hjärnan resten av kvällen. Det är originalet on crack helt enkelt. Dock är inte filmen hundraprocentig. Mittendelen får för lite plats för att riktigt bygga upp finalen hela vägen in (fortfarande mycket mer än i förra filmen) och jag hade velat ha lite fler scener med Tom Cruise och Penny som omväxling från all jetfighting och träning. Deras förflutna och deras planer för framtiden hade kunnat utforskas lite mer. En sax hade alltså kunnat behövas för att korta ner finalen som i min åsikt är lite för lång med lite för många vändpunkter. Dessutom tycker jag inte riktigt den täcker alla boxar som jag vill få ut av en komplett film. Detta är dock endast petitesser sett till översikten och i sista scenen med Lady Gagas ‘’Hold My Hand’’ som avrundar filmen reser sig håren på mig och man lämnar eftertexterna med belåten känsla. Betyget landar på 8/10 vilket gör att den hittills är den näst bästa filmen från i år i mitt tycke, bara The Batman överträffar den.

Väldigt positivt överraskad , välgjord och betydligt bättre än 1:an. En riktigt bra film, fram med popcornen.

Över all förväntan, flygscenerna är riktigt grymma! Men den scenen mellan Val Kilmer (Iceman) och Tom Cruise (Maverick) var den mest rörande och finaste ögonblicket i hela filmen. Vi som växt upp med den första filmen ifrån 80-talet, den kommer nog ändå alltid vara nummer ett då den peakade i allt vad skådespelarna, mode, soundtrack, tidsanda hette på den tiden. Top Gun 2 är bra och det behövdes en 36 års väntan på sin uppföljare, för den yngre generationen är denna filmen galet bra!

Älskade varenda minut av den. Helt rätt mängd nostalgi för mig som gillade första Top Gun men aldrig mer än så. Här har man tagit alltihop till en helt annan ambitionsnivå. Tycker hela filmen funkar kanon men standout är naturligtvis flygsekvenserna och herrejävlar… jag är mållös. Mot slutet bara eskalerar det och når en nästan löjligt hög nivå av intensitet och nerv. Magisk biostund. Tack Tompa & co för att ni existerar och envisas med att ständigt överträffa er själva!

Första halvan var en upprepning av första filmen. Men andra halvan var mycket bättre än första filmen. Den skall ses på stor duk om maffigt ljud. Jag såg den på IMAX och det är jag glad för.

Mycket sevärd uppföljare som både rundar av vad som hänt med Maverick, han har inte förändrats mycket, och ger en känga till dagens high tech-krigsföring. I en tid där piloter med erfarenhet av dogfights är en bristvara och pilotyrket överlag ses som något omodernt, så ger Maverick återigen "the bird" till överenheten. Ibland krävs det en man eller kvinna för att utföra jobbet! Jag älskade denna film från första rutan. Kosinski tar oss direkt tillbaka till Top Guns adrenalinstinna värld. Faktiskt så är det betydligt mer av adrenalinhöjandet än i ettan, där fokus låg på att ta en plats. Här är det redan bestämt att Maverick är nummer ett. Men kommer de överleva uppdraget är frågan? Ska jag vara ärlig kanske nostalgifaktorn är lite väl hög. De hade gärna fått fokusera ännu mer på Miles Tellers karaktär. Han är en grym skådis och de hade kunnat skippa någon barscen för att ge lite mer fokus åt honom. Men så kommer då finalen och tja, vad kan man säga? När Maverick kliver in på banan och visar vem som är bäst... jag får gåshud! Efter det är det 100% action ända rätt in i mål! Kan vara de bästa flygscenerna jag sett någonsin. På stor duk är det nördorgasm i nästan varje ruta på slutet. Filmen får trots sin svaga mellanakt ändå 4/5 för jag stornjöt verkligen filmen igenom. Grymt imponerande och äkthetskänslan i cockpitscenerna är hela grejen. Se den!

Så härlig nostalgi denna film varvat med känslor och drama. Gåshud flera gånger och lagom härliga klyschiga kommentarer. It´s been an honor - att följa dig Tom Cruise även i denna film.

Som Tom Cruise har fått vänta på att få ut sin uppföljare på 80-tals kultklassikern “Top Gun”. När den äntligen var klar och redo för sin stora sommarrelease så kom en pandemi och gjorde väntan på uppföljaren ännu längre. Men nu blev det slutligen dags för filmen “Top Gun: Maverick” att få sin storslagna entré på bioduken. Jag har varit och sett den och ska nu jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av US Navy's bästa piloter, är Pete ”Maverick” Mitchell (Tom Cruise) där han hör hemma. En modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw (Miles Teller), även kallad ”Rooster” som är sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som ”Goose”. Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor, vilket kulminerar i ett uppdrag som kräver den ultimata uppoffringen av de som blir utvalda till att utföra det. När Tom Cruise kultklassikern “Top Gun” ifrån 1986 kom ut blev den en stor succé. Med sitt tidstypiska och mäktiga 80-tals soundtrack så nådde filmen stora framgångar. Den var ifrån den tid då Tom Cruise var en riktig posterboy som fick tjejerna att tråna efter honom då de låg i sina sängar och tittade längtansfullt med sina trånande blickar riktade på posters uppsatta på flickrumsväggen. 34 år senare så blev det slutligen en uppföljare som sköts upp ytterligare pga av Covid-19. Vad har vi då nu att förvänta oss undrar ni läsare. Kommer Tom Cruise att ta oss upp ibland molnen med sitt F-18 plan och hålla sig flygande hela filmen igenom? Svaret är ja. I grund och botten känner vi igen allt ifrån tidigare. Tom Cruise legendariska och kaxiga karaktär Maverick är som vi minns honom ifrån första filmen. Ärrad är han förvisso pga av det förflutna vi fick ta del av i första filmen. Han förlorade sin vän i flygolycka som han under alla år ha gett sig själv skulden för. Han bor ensam på en gammal flyghangar och när han erbjuds jobb som lärare på det flygprogram där han själv blev en stridspilot så upptäcker han att det är sonen till den bortgångne vännen som nu ska gå samma utbildning som han själv. Han känner ett faderligt ansvar och vill rädda eleven ifrån att gå samma öde till mötes som Mavericks vän. Nytt blandas alltså med gammalt. På det stora hela är det nya karaktärer med anknytning till det förflutna som Maverick for möta, men historien upprepas. I filmens inledning ser vi Tom Cruise komma körande med sin motorcykel på en flyghangar till samma filmlåt som i första filmen. Mycket sådant är sig likt och porträttlikt återskapade situationer och scener ifrån originalfilmen finns med. Men för den sakens skull så spelar man inte ut det myntet helt. Man tar bara historien en nivå högre. Man låter det nya integrera med det gamla. Val Kilmer dyker trots sin strupcancer upp i sin ikoniska roll som Iceman. Bara en liten cameoroll. Men det är härligt att han medverkar i en känslostark scen. Lite utrymme för kärlek finns det även med i uppföljaren. Jennifer Connelly spelar Mavericks nya kärleksintresse som dyker upp i form en gammal bekantskap som vi tidigare inte har fått lära känna i originalfilmen efter vad jag kan minnas. Så väl Tom Cruise som hans motspelare gör bra ifrån sig och ger filmen en helhet fylld av nostalgi och verklighetstrogna stridflygplanscener. Man spelar på strängarna som ger nostalgiker vad de vill ha utan låta den ådran dominera för mycket. Mycket av de mäktiga låtarna ifrån förr finns även med i filmen. Men denna gång får även Lady Gagas nya låt “Hold My Hand” som är specialskriven för filmen locka fram en mäktig känsla när filmen lider emot sitt slut. Jag kan bara säga att filmen starkt kan rekommenderas. Den tar oss till de skyar vi skämdes bort med under 80-talet. Men vi blir inte fast där ibland de invanda molnen. För filmen har nya element som tar oss ner till 2000-talet. Jag kan inte annat än ge den här filmen toppbetyg. 5/5 är mitt betyg till filmen “Top Gun: Maverick”.