Är det Adam Sandler eller möjligen Stefan & Krister som regisserat denna film? Det hade inte känts otänkbart, med tanke på resultatet. Humorn FANNS faktiskt i både ettan och tvåan, men en balanserad och icke-flamsig humor. Samspelet mellan Thor och Loki var otroligt humoriskt, men med en nerv i, och Stellan Skarsgård bjöd på många komiska pärlor. Men, till skillnad mot de två senaste Thor-filmerna, fanns en balans. En balans mellan humor, action och drama - en balans som kännetecknat Marvel i de flesta av de tidigare filmerna. Men här är balansen borta. Här är det en slå-i-dörrar-fars-liknande tingest som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva se - marvelfilmerna ligger mig för nära hjärtat för det. Måtte Taika Waititi aldrig mer få komma i närheten av en marvelfilm. Jag skulle däremot gärna se en Thor 5 med bröderna Russo vid spakarna. Då kan det bli bra - riktigt bra. Den här filmen vill jag bara glömma.

Från de två första filmernas seriositet till denna hemska buskis.

Oh , ihålig trampa vatten trams ! Thor är nu en pajas och mest i vägen … MCU har tappat kompassen

Superhjältepå tomgång absolut inget nytt under solen... Några få underhållande scener men charmen räddar tyvärr inte Thor.

Tonen från Ragnarök är densamma. Waititi knyter ihop säcken mellan de två första filmerna om Thor och den tredje. Om det blir en femte film med åskguden har han redan hintant om vem som blir hans fiende i extra klippen. Jag hoppas att nån annan tar hand om manus och regi. Guardians of the galaxys gästspel i början kan bara ses som ett enkelt sätt att frikoppla dem från Thor till deras egen kommande film. Gunn har en bättre fingertoppskänsla än Waititi vilket gör att jag ser fram emot vol.3

Jag är inget Marvel-fan, men tänkte ändå ge filmen en chans i 3D. Just 3D-effekterna är stundtals grymma. Humorn är mer skruvad än Monty Python och vissa miljöer känns helt malplacerade. Men trots detta lyckas filmen tillslut vinna över mig så jag ger den en svag 4. Sevärd men långt ifrån perfekt.

I mina ögon en rejält mkt sämre film än Ragnarök, en film jag redan sett om ganska många ggr. Love & Thunder skapar inte samma sug att återvända till karaktären Thor. Förvisso kanske ett avslut var meningen med filmen, och då lyckas man faktiskt ganska bra. Det är egentligen inget fel på utförandet, Waititi hittar tonen direkt, och Hemsworth kan sin Thor. Men handlingen brister, inget står på spel och hur mycket jag än gillar estetiken, skämten och miljöerna, så lyckas aldrig Portman eller Thompson ersätta den magi som Hemsworth har ihop med Ruffalo. Marvel har tyvärr tappat tempot rejält efter Endgame och även om Raimi gjorde underverk med småsömniga Dr Strange and the Multiverse of Madness, så lyckas inte Waititi göra samma sak för Love & Thunder. Filmen är absolut underhållande och rolig, men den känns också ganska onödig. Thor: Love and Thunder känns snarare som ett avsnitt i en Thor-teveserie. Kul för stunden men man kan lika gärna vara utan det. Ju mer jag tänker på filmen desto tröttare blir jag på Waititis sätt att handskas med karaktären. I Ragnarök hade han glimten i ögat och på rätt ställe. I Love and Thunder så verkar han helt glömt av vad som ger Thor pondus och kvar är en smålustig herre helt utan integritet. Filmen får ändå 2/5 för underhållningen.

Min absoluta favorit bland Marvels karaktärer är Thor. Nu har han fått sin fjärde film som heter “Thor: Love and Thunder”. Den filmen har jag nu med höga förväntningar varit på bio och sett. Så jag ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen. Thor (Chris Hemsworth) beger sig ut på en väldigt annorlunda resa. Han söker inre ro. Men hans ledighet avbryts av den galaktiska mördaren Gorr The God Butcher (Christian Bale). För att bekämpa hotet tar Thor hjälp av King Valkyrie (Tessa Thompson), Korg (Taika Waititi) och ex-flickvännen Jane Foster (Natalie Portman) som till Thors stora förvåning kan svinga hans magiska hammare Mjolnir då hon blir The Mighty Thor. Tillsammans ger de sig ut på en skrämmande, kosmisk resa för att avslöja mysteriet med Gorr The God Butchers hämnd och stoppa honom innan det är för sent. När favoritkaraktären ifrån Marvels katalog får en egen spin-off film så är förväntningarna höga. Man vill ha, blixtar och dunder. Gudar och magiska under. Och det kan man utan att ljuga säga att man har fått också i varierad kvalité. År 2011 fick vi för första gången stifta bekantskap med den nordiska åskguden Thor med Kenneth Branagh i registolen. Det är än idag den bästa filmen om Thor. Den hade lite mörker och visade hur karaktären formades till den han är idag då han blev utvisad av sin far Odin ur Asgård pga ett omoget beteende. Han fick lära sig den hårda vägen hur han skulle bli värdig hammaren Mjolnirs krafter igen och komma tillbaks till Asgård. Två år senare var det dags för uppföljaren “Thor: The Dark World” som hade svårt att hitta tonen mellan mörker och humor då regissören Alan Taylor hade anlitats. Efter några Thor uppdykanden i “Avengers” filmerna så slätades den filmen över och sedan när det blev dags för den tredje filmen “Thor: Ragnarok” så hittade återigen regissören rätt typ av nördiga balans mellan humor och allvar. Filmen som vi nu får se har denna kompetenta regissör vid rodret. Så med det sagt så förväntade man sig något enastående. Blev det så undra ni? Det ska jag nu komma till. Först och främst så blir man introducerad till filmens mörka skurk. Gorr The God Butcher som spelas exemplariskt av Christian Bale. Hans karaktär skänker lite mörker åt filmen vilket balanserar upp den på ett bra sätt i kontrast till den humor som sedan genomsyrar den närmare 2 timmar långa filmen. Den nya något häpnadsväckande vändningen i den här filmen är att Natalie Portmans karaktär Jane Foster är tillbaka. Jane var den stora kärlek som Thor träffade i den första filmen. Deras vägar skildes åt efter andra filmen och sen har man undrat lite vad den karaktären har ägnat sig åt sedan dess. Det fick man nu svar på. Hon har ägnat sig åt den rymdforskning hon så passionerat brinner för och vid sidan av det så har hon utvecklat en obotlig cancer. När vi möter henne i filmen “Thor: Love and Thunder” så tror hon sig komma på något som kan bota hennes sjukdom. Hon letar rätt på Thors hammare Mjolnir som krossades av dödsgudinnan Hela i förra Thor filmen. Hon tar över Thors krafter. Men istället för att besegra cancern så suger hammaren ur det försvar hon har emot sjukdomen vilket kan få dödliga konsekvenser. Detta är grunden för det Marveläventyr vi får ta del av. På pappret låter det som ännu ett försök att låta kvinnor ta över ikonsika mansroller. Men så blir det inte riktigt. En bra balans skapas mellan Chris Hemsworths Thor och Natalie Portmans nya The Mighty Thor. Samtidigt som hennes historia med cancern skänker mörker till filmen så är det härligt att ta del av hur det forna kärleksparet hittar tillbaks till varandra. Det här är deras film. Men även många andra bekanta karaktärer ifrån Marvels universum dyker upp. Exempelvis “Guardians of the Galaxy” gänget och stenfiguren Korg som humoristiskt gestaltas av filmens regissör Taika Waititi. I små roliga cameos dyker bland annat Matt Damon och Sam Neill upp. En liten men betydande roll som den grekiska guden Zeus får vi även se Russell Crowe i. Det blir mycket nördighet och humor man bjuds på av bekanta och en del nya karaktärer som balanserar upp det hela så att man får det Marvelparty man väntar sig. Sammanfattningsvis så får man de blixtar och dunder med gudar och magiska under som man förväntade sig av en film om en nordisk åskgud. Detta levereras genom att man tas till intressanta utomgalaktiska världar till tonerna av väletablerade hårdrockslåtar. Chris Hemsworth är alltid lika fantastisk i rollen som Thor. Det är han även denna gång med Natalie Portmans The Mighty Thor vid sin sida. Jag blev helnöjd och ger därmed filmen “Thor: Love and Thunder” en välförtjänt stark fyra av fem möjliga i betyg.

📽⚡️Halvbra Thor svingar loss och missar målet! Se den: Om du gillade inriktningen som den tredje filmen om åskguden erbjöd så kommer här bitvis mer av samma sak. Det skojas friskt med både gudar, hjältar och klädstilar när 80-tals rocken används som ljudkuliss. Detta funkar fint fram till filmens mittpunkt. Hemsworth är som vanligt charmig och perfekt i huvudrollen. Undvik den: Om du vill ha en film som hittat rätt ton och håller fast vid den genom hela speltiden. Det blir både mörkt och onödigt utdraget när filmen byter fokus i sin andra del, där humor och charm överges till förmån för domedagsprofetior och allvarliga livsval. Det rimmar helt enkelt inte med den färgsprakande inledningen som tömde större delen av popcornskålen. Halvbra är inte gott nog när alla rätta ingredienser fanns tillgängliga.