I den pågående showtime-serien “Shameess” har vi under fyra säsonger och fyrtioåtta femtiominuters långa avsnitt fått följa den dysfunktionella familjen Gallagher liv. Med den karaktärsdrivande handlingen skapas ett otroligt stort engagemang för seriens faktorer och dramat och humorn fungera enormt välgjort och twistat att tankarna förs till den suveräna tv-serien “Six feet under” (2001-2005), dock tar “Shameless” det hela till ett ännu mer extremt ultimatum i en icke-forcerad provokativ nivå med raka skildringar utan moralisk väckarklocka, ett passande sätt att summera “Shameless” i jämförelse med “Six feet under” skulle jag säga är – “Six feet under” utan själ. Fadern Frank Gallagher ägnar hellre tid för alkohol än för sin familj, dessutom har modern Monica lämnat sin familj helt och hållet då hon har svåra psykiska problem, vilket gör att den sexhövdade barnaskaran får klara sig själva. Det största ansvaret ligger hos storasystern Fiona som nu i princip är tvungen att verka som en målsman för tonåringarna Lip och Ian dom cirka 10-12 år gamla Debbie och Carl, och slutligen lilla Liam. Vi får följa dom i sina försök till överlevnad och någon form av familjegemenskap, deras förhållanden med partens och kanske svårast av allt vetskapen av att deras föräldrar har lämnat dom. Vad jag upplever som ett mönster för dom mest engagerande och lyckade tv-serierna är dess karaktärsdrivande drag, att konflikterna och handlingen alltid fullt ut vilar på karaktärerna, detta innebär att intresset hålls uppe baserat på personlighetsgalleriet, vilket är en betydligt mer svår aspekt som långa tv-serier måste handskas med. Detta är “Shameless” absoluta behållning, detta bero givetvis dels på manusets täta organiserande av alla karaktärsfördjupningar och eventuella utvecklingar men det som lyfter upp det till en otroligt storhet är skådespelarensemblen som verka totalt trovärdigt till alla situationer, alla skådespelare förtjänas att hyllas för sina insatser, men den mest minnesvärda insatsen är nog ändock William H. Marcy (som spelar fadern Frank) som skapar ett djup i sin karaktär trots hans i många avseenden själviska och odrägliga personlighet sympatisera vi med karaktären, och detta är ett resultat av skådespeleri snarare än manusuppbyggnad. Vad som dock kan brista något är när karaktärernas alla möjligheter till att sätta sig i olika situationer spelas ut till ett ultimatum och en förutsägbarhet skapas, så som att spela ut otrohets-kortet som ett dramatiskt inslag men när det egentligen är en ganska uppenbar situation som manusförfattarna borde avböjt för, vid tanke på upprepningar och uppenbara möjligheter som spelas ut. Men i majoriteten av konflikterna spelas korten ut på ett genialt sätt och vi som tittare blir en del av varje (huvud)karaktär och kan helt följa med i seriens steg för dess så väl komiska som tragiska delar, eller både och på samma gång. För att återgå till seriens provokativa inslag och dess överskridande av gränser finns detta dels i dess gestaltning av alkoholism, även fast vi får se dess konsekvensers förödelse, är dess främsta perspektiv ur alkoholistens egna, detta är egentligen ett mycket logiskt val, men reflekterande finns ej över alkoholismen. Att seriens inte stannar upp för att granska om karaktärerna handskar utefter godhet eller ej är mycket befriande och ligger som grund för såväl tankar om människan men också en mycket stor humor. Detta gäller alla själviska val i serien, så som otrohetsaffärer och övergivande och utnyttjande av sin egna familj, det kan ses som frustrerande och provocerande, men jag ser det snarare som frigörande och som en avgörande pelare i seriens personliga utstrålning. Kameratekniken är effektivt lämpad för tv-seriens atmosfär och hela dess känsla, med en klippning som smälter samman med situationernas karaktärsmässiga innebörd, vilket gör den som ett riktigt välgjort verktyg som åskådarens öga. Likt så musiken har en anpassningsförmåga till en atmosfärisk känsla, dock används i princip enbart populärmusik montage, som i huvudsak verka mellan scenerna för att förstärka dess känslomässiga uttryck. Även fast denna musiken inte bidra med några känslomässiga nödvändiga inslag är det inte hellre ett störande moment, utan het enkelt något vi obestridligt kan konstatera som ett attityd-artat intressant inslag. “Shameless” har en otroligt inneslutande kraft och det är svårt att inte slukas ner i dess värld, och verkligheten vi får ta del av är både komisk, tragisk, abnorm och dramatisk och är för tittaren bokstavligt talat skratt och tårar. Det är även mycket imponerande hur stabilt dom fyra säsongerna tytt sig, det går enbart att spekulera om hur långt det hela kommer hålla denna jämna nivå, kanske är det dags att dra sig tillbaka när den är på topp, det gavs tillfälle i den intensiva fjärde säsongen, men detta skapar en stor spänning om vad som nästa säsong kommer bidra med, och engagemanget och det stora intresset finns givetvis kvar för alla älskade karaktärer. Anton Carlson Ursprungligen skriven i April 2014.