Väldigt seg film men snyggt gjord och känslosam här och där. Blandar hejvilt då den utspelas på 30-talet men Tyko köper en TV.

I över 40 år har jag hört folk recitera Karl-Bertils pappa, men själv har jag aldrig tyckt den tecknade sagan kändes tillräckligt intressant för att orka längre än 5 min. Som vuxen förstår jag varför, för det är ju pappan och hans välbärgade syn på livet i stor kontrast med samhället i stort, som är den verkliga underhållningen. Det kräver nog en vuxen syn på livet för att riktigt förstå och känna igen faderns åsikter. Likt Sunefilmerna med Peter Haber är pappan den verklig stjärnan och Jonas Karlsson är strålande! Det tog faktiskt ända till slutet av filmen innan jag ens kände igen honom. Grundsagan är vad den är, mysig och ger en fin men självklart sagofierad bild av efterkrigstidens Sverige, med sköna biroller och en lagom dos humor. Filmen är lagom lång, blir aldrig tråkig och ger massor av julkänsla. Hannes Holm styr skutan med van och vältajmad hand som vanligt. En perfekt julfilm. Kanske dags att äntligen se det tecknade originalet nu?

En fantastisk film efter Tage Danielssons klassiska saga, och en sanningssaga som hör julen till!

Årets svenska julfilm, skrattade så jag grät när Karl-Bertil berättar för Tyko vad han gjort med paketen. Hade gärna sett mer av förlåt-turnén den hastades förbi något tyvärr. Men i det stora hela väldigt bra o värdig att jämföras med originalet.

Tage Danielssons gamla tecknade julklassiker “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton” har fått en live-action version som jag har varit och sett på bio. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om nyversionen. Men först lite om filmens handling. Berättelsen handlar om 14-årige Karl-Bertil (Simon Larsson) som är varuhusdirektör Tyko Jonssons (Jonas Karlsson) son. Hans utstakade väg i livet är att bli som sin far, men Karl-Bertils hjälte Robin Hood (Adam Pålsson) inspirerar honom att ta från de rika och ge till de fattiga. Under sitt uppdrag att se till att alla får julklappar, träffar han Vera (Sonja Holm) som bor på ett barnhem med sin lillasyster. Tage Danielssons tecknade kortfilm på 23 minuter som har visats på SVT varje år på julafton sedan 1975 kom jag på att jag faktiskt inte hade sett. Så det blev till att se den för första gången inför den här otecknade långfilmsversionen för att kunna göra en jämförelse. Det var svårt att inte bli charmad av den lilla fina julsagan om jämställdhet och att de fattiga ska få ha det lika bra som de bra som de rika i en berättelse som förmedlades med humor och värme. Man blir genast efter att ha sett kortfilmen nyfiken på hur en långfilmsversion idag skulle kunna lyckas förmedla samma känsla. Men det har verkligen regissören Hannes Holm lyckats med. Filmen följer originalets grundmaterial ganska bokstavligt. Det som har lagts till är en sidohistioria om ett barnhem för finska krigsbarn. Den sidohistorien funkar väldigt bra och ger filmen en bra helhet så den funkar med en längre speltid än den tecknade kortfilmen. En väldigt bra skådespelarensemble har valts till gestalta alla karaktärerna. Mest är den här filmen Jonas Karlssons show. Han får verkligen briljera i rollen som varuhusdirektören Tyko Jonsson. Han får utbrista de klassiska replikerna “Jag har närt en kommunist vid min barm” och “Ska du lukta på glöggen pojke” som är några av de starkaste minnena som etsar sig kvar ifrån originalversionen. De övriga av filmens skådisar hamnar därmed lite skymundan bakom Jonas Karlssons färgstarka gestaltning av Tyko Jonsson. Men förvisso är det även den karaktären som etsade sig fast i minnet mest ifrån Tage Danielssons originalfilm och det känns därmed ganska naturligt att den karaktären även tar stor plats i nyversionen. Sammanfattningsvis så tycker jag att Hannes Holm har lyckats att leverera en långfilmsversion som förvaltar grundmaterialet bra och lägger till saker som ger historien en bra helhet. Man får en film med ett fint budskap om att alla är lika värda oavsett ekonomiska förutsättningar. Det bjuds på mycket julstämning så att filmen passar väldigt bra att titta på medan man intar glögg och pepparkakor inför julfirandet. Man saknar Tage Danielssons berättarröst ifrån originalfilmen, men känslan finns kvar ifrån hans klassiker och den funkar verkligen även i ett långfilmsformat. Filmen kan starkt rekommenderas och en ny klassiker för juletidens tv-tittande är nu född. 4/5 är mitt betyg till filmen “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”.

Riktigt lyckad, många av karaktärerna känns klockrena medan andra (t ex Karl Bertils mamma) känns mindre träffsäkra. Blev lite segt på slutet o vissa nyskrivna scener på slutet kändes överflödiga. Men fantastiskt bra gjord i det stora hela, några scener känns redan klassiska (som när Karl-Bertil avslöjar vad han gjort med paketen för sin familj). Förtjänar verkligen att bli årets stora julfilm!

Överraskande bra, gissar att Tage Danielsson skulle vara nöjd.