Efter succén med Schindler's List bestämde sig Spielberg att göra ännu en film om skräcken från andra världskriget, men den här gången från amerikanernas perspektiv. Vem kan glömma de första 30 minuterna och allt blod som spills under så kort tid? Vem kan glömma skådisarna, speciellt Tom Hanks som kapten Miller? Vem kan glömma föreställningen hur krig påverkar soldaterna själva när de inte krigar? Det är inte mycket att säga om den här filmen för utom att Steven Spielberg, som är en av de största filmregissörerna genom tiderna, har överträffat sig själv ännu en gång med Rädda menige Ryan. Han är utan tvekan värd sin Oscar. En av de bästa aspekterna med filmen är förstås hur brutalt realistisk den är. De första 30 minuterna med invasionen av Normandie är svåra att se för känsliga tittare, men kan inte förneka hur välgjord den är. Scenen njuter man inte av om man är en actionjunkie som gillar att folk dödas. Det är nästan otillåtet att gilla det på det sättet. Men det är tillåtet att gilla scenen och uppskatta den för dess kvalitet. Handlingen efter det kan vara långdragen, men det måste den vara, så att publiken kan återhämta sig från den intensiva och långa invasionsscenen. Istället får karaktärerna byggas upp och låta publiken veta vad som händer. Lite småprat mellan soldaterna från kapten Millers trupp som vandrar för att hitta menige James Ryan gör gott, och dessutom gräver man ytterligare i frågan om det är värt att sätta flera människoliv på spel för att kunna rädda ett. När filmen går fram får vi se när några av truppen dödas och hur själva kriget påverkar soldaterna själva, speciellt kapten Miller med sin skakande högerhand. Filmens klimax är enastående, när Matt Damons menige Ryan måste lova Miller att förtjäna uppoffringen som Millers män gjort för Ryan. Vi ser hur detta har stannat i Ryans minnen och medvetna även i nutid då han besöker minneskyrkogården i Normandie som en gammal man. Bakgrundsmusiken kanske inte är lika elegant och melankolisk som Schindler's List, men den är fortfarande lika känsloladdad och sätter tonen perfekt för filmens tema för scener utan några eldstrider. Signaturmelodin "Hymn to the Fallen" är vacker, episk, elegant, melankolisk och berättar att man inte ska glömma de personer som mist sitt liv under andra världskriget. Den spelas t.o.m. på militärparader runt om i världen. Briljanta skådespelare, brutal realism, känsloladdad tema, resonabelt budskap och episk bakgrundsmusik är ingredienserna till ett modernt mästerverk av Spielberg som är en av de största krigsfilmerna i modern tid. Och som definitivt blev snuvad på Bästa film för 1998!