Amerikanskt drama från 1994 i regi av Quentin Tarantino och i huvudrollerna ser vi John Travolta, Samuel L. Jackson och Bruce Willis. I övriga roller ser vi Uma Thurman, Tim Roth, Amanda Plummer, Ving Rhames, Maria de Medeiros, Harvey Keitel, Eric Stoltz, Patricia Arquette och Christopher Walken. Tre parallella historier som kommer mötas. Vi har brittiska paret Pumpkin (Tim Roth) och Honey Bunny (Amanda Plummer) som bestämmer sig för att råna ett fik. Lönnmördarna Vincent Vega (John Travolta) och Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) ska lämna en väska till gangstern Marcellus Wallace (Ving Rhames). Slutligen har vi boxaren, Butch Coolidge (Bruce Willis), som måste fly från USA efter en boxningsmatch med dödlig utgång. Alla dessa berättelser och karaktärer kommer sammanflätas på ett eller annat sätt. Än idag så har jag den klaraste bilden av när jag som tioåring ser Pulp Fiction för första gången någonsin. Jag frågar pappa vad filmen handlar om, men får inget klart svar. Det som också händer när vi ser filmen är att jag får bara se dialogscenerna, pappa hade varnat mig om hur våldsam den var , så varenda gång det blev våldsamt så spolade han förbi dessa bitar. Istället för att se hela filmen fick jag istället se korta fragment från varje berättelse i filmen. Som tioåring och bara vara van vid filmer som Pirates of the Caribbean, Star Wars och Scary Movie, var det en rejäl omväxling. Fast tyckte jag om den då? Nej, jag avfärdade Pulp Fiction som den sämsta skit jag någonsin hade sett. Att se en film där jag bara fick se korta fragment av och med dialoger så annorlunda och komplicerade, det var ju inget genidrag direkt. Två år senare skulle allt ändras då jag såg Kill Bill som jag fullkomligt älskade. Jag kollade upp regissören Quentin Tarantino och hade helt glömt bort att han hade regisserat Pulp Fiction. Då jag kollade in vilka andra filmer han hade gjort så bestämde jag mig för följande. Kolla in hans debutfilm innan Pulp Fiction och det var ju heistfilmen Reservoir Dogs. Jag införskaffade Reservoir Dogs på DVD (som sedermera blev blu-ray) och jag förälskade mig helt och hållet i den. Tycker det är den mest originella och välskrivna heistfilmen genom tiderna med makalöst skådespeleri och ett grymt manus. För att inte glömma musiken. Då bestämde jag mig för att tiden hade kommit för att ge Pulp Fiction en ny chans (när jag var 13). DVD:n hade samlat damm när jag smällde i skivan och när jag tog ut skivan var dammet som bortblåst. Äntligen såg jag filmen i ett streck och inte i uppdelade fragment som bara gjorde mig förvirrad. Nu förstod jag äntligen vad det var som pappa älskade så mycket med den. Dialogerna, musiken, skådespeleriet var det coolaste jag någonsin hade varit med om. Sedan dess har Pulp Fiction rullat minst en gång i månaden i min blu-ray spelare. Det är sjukt att efter 8 år så står den fortfarande som min absoluta favoritfilm, tillåt mig förklara varför. Inledningen är helt ofattbart mästerlig att man storknar. Pumpkin och Honey Bunny sitter och diskuterar för- och nackdelarna med att råna spritaffärer och banker. Redan i inledningen så slås man av häpnad av dem eldsprutande och knivskarpa dialogerna. Man sitter på helspänn under hela inledningen eftersom man vet inte var all snack ska leda till och när scenen väl når sitt klimax så sitter man med världens bredaste gap. Det som imponerar mest med inledningen är att det är egentligen inget som händer, utan det är bara 2 personer som pratar om rån och dylikt. Fast tack vare att dialogerna är så grisigt jävla bra och faktiskt väldigt målande så sitter man på helspänn. Som när Pumpkin berättar om mannen som rånar en bank med en telefon. Själva tanken på att något sådant skulle kunna hända är ju befängd, men tack vare dialogerna och Tim Roth’s totala inlevelse så målar man upp en bild i huvudet. Inledningen hade varit perfekt som en egen kortfilm och det är min stora dröm att skriva och regissera en lika bra inledning. Världens bästa inledning till världens bästa film. Pulp Fiction är filmen som är definitionen av ”cool”. Här finns inte en enda gång då man inte bara utbrister ”FAN VAD COOLT”. T.ex scenen där Jules Winnfield och Vincent Vega förhör Brett och Marvin i lägenheten är kanske den coolaste scenen någonsin och om man ska förhöra någon så ska man kolla in den scenen. Andra coola scener är t.ex när Vincent äter middag med Mia Wallace (Uma Thurman), scenen med Christopher Walken som Kapten Koons. ”Five long years, he wore this watch up his ass. Alla manusförfattare, ska ni skriva en monolog så ska den handla om en man som hade en klocka uppstoppad i röven i fem år. Bara ett tips. Eller varför inte scenen där Vincent injicerar droger när han är påväg till Mia. Så klart får vi inte glömma det fenomenala slutet. Tarantino vet verkligen hur man avslutar sina filmer med stil. Det är faktiskt lite lustigt när jag tänker på hur mycket Pulp Fiction har påverkat mitt liv. Den har påverkat mitt filmskapande, mitt sätt att prata och även, konstigt nog, mina dansrutiner (de som finns i alla fall). T.ex när jag tog studenten så körde jag och min faster twisten som John Travolta och Uma Thurman kör när de äter middag. Tyvärr så var man ju på tok för packad för att komma ihåg alla steg, men jag lyckades vara Vincent Vega för en dag. När jag drar ut på nätterna till klubbar så lyckas man alltid väva in Pulp Fiction-twisten. När jag gick på gymnasiet, inför varje filmproduktion såg jag alltid Pulp Fiction innan inspelningsdagen. Så den har definitivt påverkat mig på personliga plan. Manuset, som vann Quentin Tarantino en välförtjänt Oscar, är det vassaste manuset som någonsin har skrivits. Hade Pulp Fiction inte varit en film, så hade det varit perfekt som en bok. Manuset har samma tjocka lager som en riktigt välskriven roman där saker täcks av hela tiden och slår en med häpnad varje gång. Pulp Fiction är framför allt en väldigt dialogdriven film där allt som händer, sker genom dialogerna och det är ett grepp som jag verkligen uppskattar. Det är så häftigt eftersom detta är en tämligen händelsefattig film med några enstaka våldsexcesser. Fast tack vare att dialogerna är så livliga och så fruktansvärt briljanta så känns Pulp Fiction som en film där det händer saker hela tiden. Tarantino’s största förmåga som manusförfattare är att ta vardagliga samtalsämnen och sätta de i ascoola karaktärer. T.ex Jules’s och Vincent’s samtal om fotmassage och dess innebörd. Sedan så är alla one-liners så klockrena och levereras med perfekt precision av skådespelarna. Framför allt Samuel L. Jackson som spyr ut citat efter citat. ”Well, I’m a mushroom cloud laying motherfucker, motherfucker.” och ”I’m the foot-fucking-master.” Manuset är fenomenalt och det bästa som någonsin har skrivits. Hatten av och miljontals med applåder från mig till dig Mr. Tarantino. Om manuset är fenomenalt så är Tarantino’s regi stilbildande och kombinera det med fenomenalt flyhänt. Något som Tarantino lyckas så otroligt bra med är hur han sköter tonen. Ena sekunden kan dialogscenerna vara popkulturella och kvicka för att plötsligt bli intensiva och oförutsägbara. För att sedan bara vara hysteriskt roliga. Pulp Fiction är spännande, rolig, våldsam och förvånansvärt romantisk. Här finns jättegulliga och intima scener med Bruce Willis och Maria de Medeiros. Deras scener ger mig alltid en varm känsla i hela kroppen och jag kan se framför mig Tarantino göra en romantisk film. Django Unchained var ju, i grund och botten, en kärlekshistoria. Sedan är Tarantino stensäker rent visuellt och tekniskt med Pulp Fiction. Fotot är skitsnyggt med väldigt enkla kameravinklar som fungerar effektivt för historien och klippningen är helt perfekt. Som sagt Pulp Fiction är en relativt händelsefattig film men manuset och klippningen får filmens 148 minuter att kännas som 60 minuter. Så klart ska inte musiken glömmas bort och herregud vilket soundtrack Tarantino satte ihop. Låtarna är så bra att scener som hade varit ascoola även utan musiken är tamejfan EXTREMT COOLA. I synnerhet användandet av Misirlou och sedan Jungle Boogie i samma sekvens är bara så jävla häftigt. Skådespeleriet är, precis som filmen och alla beståndsdelar, fenomenalt. Här finns ingen som gör en halvdan prestation eller känns felcastad utan alla in i minsta lilla cameo är perfekta. Det var så modigt av den då väldigt unge Tarantino att envist slåss för den D-listade skådisen, John Travolta, för huvudrollen som Vincent Vega. Vincent Vega är närapå den bästa karaktären som Tarantino har skrivit och Travolta är i sitt livs form. Så cool, så älskvärd, så impulsiv och så förbannat bra. John Travolta’s karriär tog raketfart i.o.m Pulp Fiction och gav honom även en Oscarsnominering. Screw you, Tom Hanks, John Travolta var den värdige vinnaren. Samuel L. Jackson, som är Tarantino’s favorit, är även han i sitt livs form som den ultimata badass, Jules Winnfield. Jackson är så förbannat cool och livsfarlig som Jules och det är bara att konstatera att det är rollen han föddes till. Slutet är den mest välspelade scenen i Jackson’s karriär och Oscarsnomineringen han erhöll var inget mindre än välförtjänt. Övriga skådisar från Uma Thurman till Christopher Walken gör storartade prestationer. I synnerhet Bruce Willis och Harvey Keitel. Pulp Fiction är alltså ett mästerverk och världens bästa film, i mitt tycke. Den har ett fenomenalt manus, fenomenal regi och fenomenala skådespelare. Allt smälter ihop till en perfekt helhet. Jag älskar exakt alla filmer som Tarantino har regisserat, men Pulp Fiction kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.