Tillsammans med House of Cards är Netflix's egenproducerade Orange is the New Black streamingtjänstens två populäraste tv-serier. Och det med allt rätt. Serien är baserad på Piper Kermans självbiografi efter hennes femton månader långa fängelsestraff för att ha hjälpt sin flickvän att smuggla drogpengar. Med påhittig humor och ett brett karaktärsgalleri är det riktigt kul att få se så många kvinnliga skådespelare på en och samma gång. Det bryter ny mark och att serien blivit såhär populär som den är idag är ett stort steg framåt för jämställd filmproduktion. Serien kretsar kring Piper Chapman, som blivit anklagad för ett brott hon begick tillsammans med sin dåvarande flickvän, Alex Vause, tio år tidigare. Istället för att gå igenom den långa processen med den amerikanska domstolen väljer hon att överlämna sig själv till kvinnofängelset Litchfield, och således överge hela sitt etablerade liv och fästmannen Larry. På Litchfield måste Piper lära sig att handskas med sitt nya liv och ett år långa straff i fångenskap, där hon till slut tvingas inse vem hon egentligen är, tillsammans med de andra internerna – och Alex Vause själv. Trots att serien ofta visar en tydlig tendens på att vara en proceduralserie, med olika intriger för varje avsnitt, som jag för det mesta avskyr att kolla på, är det här ovanligt nog en väldigt lyckad sådan handlings- och karaktärsmässigt. Eller nåja, om det nu går att säga att Orange is the New Black har en konkret handling. Den här tv-serien handlar inte om Pipers försök att bryta sig ut ur fängelset (för det såg vi ju redan i Prison Break, och Nyckeln till frihet, och Flykten från Alcatraz), eller en kamp på liv och död mellan protagonisten och antagonisten (då räcker det att titta på nästan vilken annan film eller serie som helst). Utan det handlar om Piper som måste lära sig att bekämpa sina inre demoner för att kunna hantera fängelselivet. I många filmer existerar ofta föreställningen att alla fångar är galna våldtäktsmän, iskalla mördare och andra klassiska stereotyper för dömda brottslingar. Till en början verkar så vara fallet även här. Men bakom fasaden är inte Litchfield vilket fängelse som helst. Trots att Crazy Eyes lever upp till sitt psykotiska smeknamn, eller att miss Claudette har ett rykte om sig att mörda folk när de sover, är de precis som alla andra människor. Med sitt briljanta manus lyckas skaparen Jenji Kohan på ett naturligt sätt visa att alla karaktärerna är mänskliga. Här finns det inga objektifierade stereotyper, eftersom alla har både bra och dåliga sidor i sina personligheter. Deras känslomässiga auror ligger lika varmt om hjärtat som mina närmaste vänner. Karaktärerna är så realistiska att man ständigt häpnar över hur ofta man känner igen sig i deras situationer. Även om Piper Chapman till en början verkar vara seriens huvudkaraktär – det är alltid kring henne som de allra största händelserna inträffar – handlar Orange is the New Black precis lika mycket om de andra internerna på fängelset. Samtidigt som Piper tvingas inse att hon inte är en lika bra människa som hon först trodde skildras också hur fästmannen Larry hanterar att Piper sitter inne och på vilket sätt hans plötsligt ensamma tillvaro förändras och utvecklas. På ett väldigt Lost-liknande sätt får vi genom varje avsnitt ta del av tillbakablickar från fångarnas bakgrunder. Medan det hos vissa tyvärr avslöjas ganska fort vad de har gjort för att fängslas, får man ändå ta del av deras liv och de svåra val som de ställdes inför som slutligen resulterade i att tvingas gå omkring bakom galler i orangea kläder. Man förstår precis varför de tvingades begå brott som var så pass grova att det ledde till flera år på Litchfield. Genren för den här serien ligger inom kategorin dramakomedi, men humorn är väldigt diskret och ligger ofta i detaljerna, om man är uppmärksam. Visst kan karaktärerna kläcka ur sig några one-liners då och då (priset för mest slumpmässiga och bäst levererade kommentaren går utan att tveka till Crazy Eyes "Chocolate and vanilla swirl"), fast det är inte alls lika fyndigt som när två av karaktärerna är förbannade på den kristna fundamentalisten Tiffany "Pennsatucky" Doggett och smyger därför iväg för att ha spontant, lesbiskt samlag i fängelsets kapell. För att inte tala om alla fantastiska prestationer från samtliga skådespelare. Både från de man hatar, älskar och hatälskar. Ja, precis så brett är karaktärsgalleriet att man i början nästan drunknar i alla namn som man behöver hålla reda på. Det släpper lyckligtvis efter några avsnitt, och då är det bara att glädjas över hur mycket det fortfarande finns att utforska i Litchfield-fängelset efter två säsonger.