Fullkomligt älskar tidsskildringen, otroligt välgjort allt det kring 60-talet och soundtracket. Vidare är skådisarna otroligt bra, särskilt Leo som är helt briljant. En story som duger att följa med på, dock alldeles för lång film. Slutet fick upp betyget ett litet litet snäpp.

Låt oss vara helt ärliga. Den här filmen hade aldrig fått ett "go" om inte Tarantino varit avsändaren. Den är på tok för lång och helt innehållslös, proppad med poänglösa händelser och klipp som inte tar historien en millimeter framåt. Som kronan på verket avslutar Tarantino med en meningslös historieförfalskning som drar ner det redan usla betyget ännu mer. Brad Pitt och Leonardo DiCaprio spelar som vanligt mycket bra men det är synd att deras talanger slösas bort på det här misslyckade manuset. Svag 2/5 bara för att jag är på bra humör.

Jag är präst, jag är kristen. Nej jag skojar bara, jag är inte präst, men jag är kristen. Vet inte varför jag ville klämma in det. Jag är med min kristendom som veganer är med sin veganmat. Nu över till vad jag tycker om filmen: jag älskar denna manliga heroism som filmen uppvisar. Den var skön att se. Under de värsta scenerna blundade jag. Men utöver några få scener så var filmen lugn, jag skulle säga att den är mer barnvänlig än den avskyvärda filmen om Astrid Lindgrens liv. Jag förstår mig inte på de som ger filmen trea eller lägre.

Nejnejnej! Hade det stått vilket annat namn som helst som regissör så hade denna film blivit sågad upp över öronen! Tarantino är utan tvekan den mest överskattade filmskaparen som finns, det händer ingenting under hela filmen. Det är en enda lång transportsträcka tills man får kliva upp ur stolen och lämna denna fadäs bakom sig.

Som jag har väntat och som jag har längtat, Tarantino är far by min absoluta favorit regissör, så föga förvånad och rejält besviken blir jag när han pumpar filmen med massa onödig utfyllnadsmaterial?? WTF?? Han som annars har packat sina filmer med roliga repliker, snygga scener och cool musik. Ja musiken är kvar, men trots bra skådespelare, finns ingen spännande handling, löjliga karaktärer, urvattnade repliker och minst en tim som lätt kan klippas bort!!! Sjuuuuuuuukt besviken, vad har hänt liksom??? Näää detta var lätt den sämsta Tarantino filmen på hans lista, efter succé på succé så avslutar han med detta fiasko?? Hoppas han tar sig i kragen igen....betyget blir en svag 3a... Cast: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie mfl... aaa

Dialogernas kung är tillbaks! Jag har väntat länge på den här Men av någon anledning så var jag inte så pepp som jag kanske borde vara. Jag hade innan jag sett filmen läst lite blandade recensioner även om de flesta var positiva. Jag hade sett trailern några gånger och var inte jätte imponerad. När filmen körde igång och hade hållit på ett tag satt jag i biosalongen och tänkte ”den här filmen känns lite för lång”. Men samtidigt satt jag och njöt. Den är oerhört välskriven och miljöerna tillsammans med en imponerande ensemble av skådisar gör detta till en riktigt härlig bioupplevelse och en bra film. Precis som alla Tarantinos filmer så är dialogen och hur den är utformad toppklass. Karaktärerna byggs upp på ett väldigt underhållande sätt och allt vävs ihop perfekt mot slutet. Jag kan förstå varför detta är en film som inte alla tycker om men gillar du Tarantinos tidigare verk så kommer du älska den här. Stark rekommendation.

Meh... spoila vad? Filmen är nästan helt befriad från något som driver den framåt, den har ingen direkt intrig. Jag ska inte säga att filmen helt saknar handling men det är mer en premiss som kan summeras i en mening; skådis på dekis är bästis med sin stuntman i 60-talets Los Angeles. Ett enda långt karaktärsporträtt. Vilket också lurar en lite då Sharon Tate och Mansonkulten är med men filmen är helt fiktiv. Man förväntar sig att verklighetens händelser ska nuddas vid men Tarantino har istället kokat ihop en egen saga. Vilket blir smått absurt när Tate inte på något sätt påverkar handlingen, förutom som symbol för eliten inom Hollywood. Jag kan säga att hade någon annan än Tarantino stått bakom detta projekt hade det aldrig blivit av då filmen spretar åt alla håll. Men nu är det ju Tarantino och därför är det snyggt och coolare än någon annan kan göra det. Pitt gör en självlysande karaktär som totalt ödelägger mina planer på att ge filmen lägsta möjliga betyg. Det finns så mycket sköna moments att hämta i denna film som var för sig är ikoniska men som tillsammans blir som ett kollage av hundra trailers. Det skapar ingen helhet och räcker inte till att hålla mig fängslad. 2/5

Jag har nu varit och sett Quentin Tarantinos nionde och mycket omtalade film “Once Upon a Time in Hollywood”. Jag hade inte några höga förväntningar och såg mest fram emot att se en film med en väldigt stjärnspäckad casting. Jag ska nu berätta vad jag tyckte men först lite om filmens handling. Året är 1969 i Los Angeles och nöjesbranschen håller på att förvandlas för gott. Tv-stjärnan Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) försöker göra comeback i ett Hollywood de inte längre känner igen. Det här är Quentin Tarantinos nionde film. Jag har alltid tyckt att hans filmer har varit coola. Han har en morbid humor och ett stort intresse för splattevåld. Även gamla klassiska spagettiwesterns ligger denna nördiga regissör varmt om hjärtat och ibland även starka kvinnliga hämnarkaraktärer. Den svenska kultklassikern “Thriller - en grym film” med ingen mindre än pinuppan Christina Lindberg i den avklädda huvudrollen sägs vara en av hans favoritfilmer och en stor inspirationskälla. En rapp dialog brukar också vara ett kännetecken i hans filmer och en fetish för närbilder på avklädda kvinnofötter. Samt en nördighet för historiska referenser till de filmer han gillar. Mitt första möte med Tarantinos filmer skedde via “Pulp Fiction (1994)” som jag hade svårt för till en början för att den inte berättade sin story i rätt kronologisk ordning. Men senare vande jag mig vid filmer med en omkastad storyline och tyckte att det var en cool film med morbid humor, ett bra soundtrack och en minnesvärd dialog. “Reservoir Dogs” som kom två år tidigare fastnade jag sedan för. Därefter har “Kill Bill” filmerna varit favoriter även om jag lite grann har gillat de på tok för långa filmerna “Inglourious Basterds”, “The Hateful Eight” och “Django Unchained”. “Once Upon a Time in Hollywood” är som ett litet vykort ifrån drömfabriken kryddat med en morbid humor och alla de kännetecken man kan förvänta sig av en Quentin Tarantino film. Den har en bra kronologisk storyline, en stjärnspäckad casting som levererar oneliners som får mig att skratta och även en och annan närbild på avklädda kvinnofötter vilket är obligatoriskt i en Tarantinofilm. Mest briljerar Leonardo DiCaprio och Brad Pitt i huvudrollsduon. DiCaprio roar som den forna westernhjälten med dåligt självförtroende och Brad Pitt som hans vapendragande stuntman kompletterar honom bra. Margot Robbie, Al Pacino och Bruce Dern är några av filmens kända birollsinnehavare som briljerar. Men det är som just ett tidsdokument över hur Hollywood såg ut i slutet i slutet av 60-talet och i början av 70-talet som filmen imponerar. På ett nördigt vis låter Tarantino kända namn så som Bruce Lee, Sharon Tate, Roman Polanski, Steve McQueen och Charles Manson dyka upp som karaktärer för att sammanfläta storyn. Detta ger historien den udd som får intresset att hållas vid liv i en nästan 3 timmar lång speltid som annars skulle ha kunnat bli tråkig. Men jag blev trollbunden av denna lilla inblick vi fick i drömfabrikens dåtida klimat som ett tidstypiskt soundtrack skänker den rätta känslan till. Sammanfattningsvis så är “Once Upon a Time in Hollywood” en typisk Quentin Tarantino film. Man kan se den som ett efterlängtat paket man öppnar med ett historiskt omslagspapper och ett innehåll av humor, våld, splatter och en rapp dialog. Är du ett Tarantino fan så lär du bli nöjd och är du inte det så får en skön inblick i Hollywoods 70-tals era. Quentin Tarantinos enligt mig bästa film hittils. Mitt betyg till filmen “Once Upon a Time in Hollywood” är en stark fyra av fem möjliga.

Vackert men för långt! Vad funkade: Fotot, musiken, scenografin och stämningen. Det är vackert och elegant från första bildrutan. Man kan inte annat än applådera åt Tarantino när han väcker liv i flera olika årtionden. Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig. Filmens två huvudkaraktärer lyser så klart starkast men de får även sällskap av ett antal härliga biroller längs vägen. Vad funkade inte: Själva storyn är filmens stora problem. Man blir helt enkelt inte tillräckligt intresserad av handlingen för att sitta nästan tre timmar och se karaktärerna streta på i ett stundtals väldigt lågt tempo. Så fort Tarantino väljer att höja tempot så slår det ofta gnistor om filmen. Tyvärr är det alltför långa sträckor mellan dessa tillfällen. Det känns även som att både Al Pacino och Margot Robbie är väldigt bortkastade. De är med men man hade inte saknat dem om de klipptes bort helt. Bör du sen den? Absolut. Men du får troligen en bättre upplevelse hemma i soffan med en liten paus i mitten.