Emmerich är ju en av de gamla dinosaurierna som skördade stora framgångar på 90/00-talet med sina bombastiska katastroffilmer. En genre som är i praktiken helt död idag. Men det skiter Emmerich fullständigt i, för han vägrar förnya sig. och låter världen gå under ännu en gång, snubblande nära på ett parodisk sätt. Ska man se denna film måste man lägga hjärnan åt sidan och bara njuta av de klassiska inslagen i alla undergångsfilmer vi sett hittills; den misslyckade föredettingen, nörden ingen tror på, militären som vill atombomba skiten och våra hjältar som räddar dagen på ren vilja. Filmen försöker inte ens ta sig själv på allvar. Budgeten har helt klart spenderats på effekter sista halvtimmen, inte på manusarbete, casting eller omtagningar. Greenscreen används också uppenbart för scener som enkelt kunnat filmas på plats, men det tog väl för lång tid eller krävde dyra tillstånd. Bra beslut tycker jag. Jag blev oväntat underhållen av filmen, och förstår om detta inte är allas cup of tea. Men jag saknar de gamla filmerna, så jag känner mig frikostig och ger betyget 3/5. Men lämna hjärnan hemma. 😉

Katastroffilm med katastrofalt manus och skådisar. Hela filmen är green-screen med dålig CGI.

Tråkig, dålig och riktigt ful. Emmerich har fastnat i 90talet med sin föråldrade berättarteknik och detta är något av det mest pinsamma och dåliga jag någonsin har sett. Det finns ingenting att ta på allvar och hur mycket förstörelse som än slängs in så tar filmen aldrig fart. Greenland hade mer spänning och domedagskänsla. Även Tintins Äventyr Månen Tur och Retur har större sci-fi behållning. Skrämmande uselt.

Jag har nu sett Roland Emmerichs nya katastroffilm “Moonfall” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. En mystisk kraft kastar månen ur sin omloppsbana och skickar den på kollisionskurs mot jorden. Med bara några veckor innan världen kan förintas är Nasa-chefen och före detta astronauten Jo Fowler (Halle Berry) övertygad om att hon har nyckeln som kan rädda världen. Men bara en astronaut (Patrick Wilson) och en konspirationsteoretiker (John Bradley) tror på henne. Dessa osannolika hjältar har ett omöjligt sista uppdrag i rymden framför sig och lämnar alla de älskar, bara för att få reda på att vår måne inte är vad vi tror att den är. Filmen levererar alla de ingredienser man förväntar sig av en bombastisk katastroffilm. Konspirationsteorier som besannas. En kamp emot klockan. Några få utvalda människor som kommer fram till lösningen, har en liten gnutta hopp och tror sig finna en lösningen som ska rädda världen ifrån undergång. Regissören Roland Emmerich har gjort sig känd inom kategorin katastroffilmer och verkar inte direkt vara rädd hamna i ett fack. Filmen “Moonfall” är mycket lik hans tidigare filmer. Så gillar man filmer som “Independence Day” och “The Day After Tomorrow” så lär man inte bli besviken. Filmen har den vågade och långa spellängden 2 timmar och 10 minuter vilket kan vara en risk om den speltiden inte är innehållsrik. Men så blir det inte i den här filmen. Den bjuder på fartfylld action ifrån början till slut. Man sitter med andra ord på helspänn under hela filmen och undrar vad som ska hända härnäst. Jag gillar även upplägget där en teori läggs fram kring vad som egentligen hände under den tystnad som skedde vid månlandningen 1969 då Neil Armstrong och gänget förlorade kontakten med Jorden under några minuter. Och jag tycker i det stora hela att det är ett intressant upplägg Roland Emmerich har valt denna gång i sitt sätt att skildra jordens undergång. Jag kan starkt rekommendera filmen “Moonfall” om man gillar katastroffilmer med temat hot ifrån rymden. En starkt trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Moonfall” som levde upp till de förväntningar jag hade innan jag såg den.

Scenen där månen precis stryker över skyskraporna och tar med sig hela Usa's västkust är nog det mäktigaste Hollywood har gjort någonsin, döm själva. Verkar som om producenterna med Roland E inte riktigt vet vad för film de ville göra så då gjorde de allt på en gång action, sience fiction, äventyr katastrof film och så en alf vilket blir både snurrigt och hoppigt och det är inte förrns de sista 20 min som vi får veta vad filmen egentligen handlar om. Det här kunde ha gjorts mycket bättre men kan man inte bestämma sig för vilken sorts film man ville göra så blir ju resultatet där efter. Kort och gott är detta en bra film med alldeles för mycket kvar att önska., sevärd helt enkelt. Döm själva!