För att göra det klart redan från början: jag förväntade mig absolut ingenting från den här filmen. Noll. Jag är mest förvånad av alla att jag gillade The Legend of Tarzan så mycket som jag gjorde. Det är en stor, grymt snygg nyinspelning/fortsättning på sagan om djungelns konung. Då Harry Potter-filmerna har lyckats gå mig helt förbi hade jag heller ingenting att bygga mina förhoppningar på David Yates om. Han har regisserat en film som stundvis går i ett rasande tempo, och stundtals saktar ned. Varför det skulle vara ett problem här har jag svårt att förstå. De långsammare delarna behövs för att bygga på de karaktärer som man senare ska bry sig om under action-scenerna. Karaktärerna är inte komplexa á la Cannes-film, utan de är precis så som de behöver vara för den här filmen som i mångt och mycket (allt) mest är en rafflande och underhållande blockbuster. Alexander Skarsgård är ögongodis deluxe, absolut, men det är bara en bonus. Han är suverän som Tarzan, både när han svingar sig i lianerna med allas vår Samuel L. Jackson på ryggen och när han som John Clayton III förklarar för några barn varför han har krokiga händer. Kemin mellan honom och Margot Robbie är också bra, och Robbie gör en tuff Jane som inte tar skit från någon. SLJ är en välkommen comic relief-karaktär, som ändå i vissa scener visar sig ha en annan sida (de som sett filmen förstår). The Legend of Tarzan luktar blockbuster rakt igenom, och det har funnits både bättre och sämre sådana innan den. Men det är en mycket underhållande bioupplevelse som jag mer än gärna skulle göra om. Så länge förväntningarna hålls i schack borde det vara lugnt. Det enda jag faktiskt hade förväntningar på var Christoph Waltz som skurken Leon Rom, vilket också var det enda jag var rätt så besviken på när filmen var slut.