Xavier Dolan kritiseras ibland för att var en hipster-regissör. Hipsterbegreppet har idag blivit så stort att det innefattar alla vita ängsliga människor som håller på med nån form av kreativitet. De som anklagar Dolan för att vara hipster har i mina ögon helt missuppfattat honom. Hans helt unika visuella stil har ingenting med ängslighet inom en mainstreamfåra att göra utan är ett resultat av en helt unik och originell filmisk blick. Världen ska vara glad att det finns regissörer som drar sitt uttryck hela vägen - när det gäller historia, när det gäller karaktär och när det gäller story. I Laurence Anyways möter vi Laurence (Melvil Poupaud), som ska göra en könskorrigering. Det är en episk historia som utspelar sig under tre decennier och klockar in på lite under tre timmar. Befriande är att könskorrigeringen behandlas med den respekt och öppenhet som ämnet är värt. Snarare än ett klichétyngt drama där vi ska våndas med en karaktär som ska komma ut ur den traditionella könsgarderoben, finner vi ett mångbottnat och nyanserat personporträtt. Fred och Laurence överskrider sina roller som könskorrigeraren och dennes partner och blir fullödiga människor som slåss, kämpar och lider och fröjdas tillsammans. Deras personliga kärlekshistoria övertrumfar alltid själva kampen för Laurence att hitta rätt i sin kropp. Spelet är lysande och det jag främst slås av är lekfullheten. Hur Dolan verkligen verkar trivas i regissörsstolen och målar med hela sin begåvningspalett. Kan han ibland bli lite förälskad i sina egna idéer så att filmen blir lite formtung? Hell yes! Men det unnar vi honom.