Taffligheten när det gäller originalitet inom svensk film är det lätt att ha åsikter om, eller rentav håna. Det som är kul är att många av dagens mest originella och egensinniga filmare debuterade med små indieprojekt. Jag tänker främst på Gitarrmongot, Man tänker er sitt och Dyke Hard. Nu ska en ny filmare lägga sig till skaran - Tobias Rydin, som debuterar med en långfilm som utspelar sig i ett konstverk gjort av tre mil tejp. Filmen tar sitt avstamp när Kim börjar sitt arbete med att bygga en installation gjord av kilometer tejp. Under arbetet träffar hon en ny karl på en fest och inleder BDSM-relation med honom samtidigt som hon på ett passivt aggressivt sätt börjar ta sig ur sin relation med ex-pojkvännen. Ett ganska klassikt upplägg. Det nya här är att männen bara är bikaraktärer i den kvinnliga huvudkaraktärens utveckling. Hon behandlar män såsom konstnärsmän brukar behandla sina kvinnor, dvs som egoistisk begärsutfyllnad. Vad jag främst uppskattar med den här filmen är varken den visuella inramningen, vilken iof är mind blowing, scenografin är så vacker att jag går sönder, eller förra årets mest omtalade tema - BDSM - utan hur den låter en kvinnlig karaktär blomma ut helt och fullt. Kim bär på en orkan av inneslutna känslor som hon inte vet hur hon ska artikulera eller utrycka. Hon står på toppen av vindkraftverk och skriker att hon äger hela världen, hon tar ut hela sin skaparångest genom att örfila upp sin bästa vän för att sen få tröst av henne och hon är rent av taskig mot sin ex-pojkvän. Samtidigt verkar hon blint förälskad i sitt eget storhetsvansinne. Kort sagt - hon kliver in i rollen som den klassiska narcissistiska kulturmannen eller manliga konstnärsgeniet. Något som känns extremt befriande. Samtidens efterfrågan efter fullblodiga och mångbottnade kvinnoroller borde få sina behov tillfredsställda med råge i den här filmen. Befriande är också att filmen helt och håller hoppar över psykologiseringar och litar fullt ut på gestaltandets kraft. Kim liknar inget jag sett i svensk film och bygger mer på långa avgörande scener ur Kims liv, än att den berättar en historia från a till ö. Också det väldigt befriande. Tonträffen i spelet levereras med bravur i scener som liksom vänder ut och in på sig själva. Vad jag dock saknar är en fördjupning av BDSM-temat. Nu är hela filmen som ett enda långt förspel, en kittlande upptrappning. Filmen lämnar mig med en otillfredsställd känsla och längtan efter mer!