Sällan har en film använt ploten och karaktären som synonymer på ett mer naturligt sätt än "K-pax" - utgångspunkten är, låt oss kalla honom rymdvarelse(s) övertygelse om att han är från planeten k-pax och bara är på ett tillfälligt besök på Tellus. I filmens början blir han förd till ett mentalsjukhus för han naturligtvis tros ha grava vanföreställningar - psykiatrikern Mark (Jeff Bridges) intresserar sig för den självutnämnda utomjordningen Prot (Kevin Spacey) - ju mer han analysera sin patients utsago, desto mer tveksam blir han till om det rör sig om vanföreställningar - kan det faktiskt vara en varelse från en annan planet? I och med hans ambivalens till Prots alla berättelser om sin hemplanet börjar Mark se annorlunda på världen och i synnerhet människan - det han ser som självklart måste kanske trots allt omvärderas? Det speciella med "K-pax" är dess originella syntes mellan ett naturrealistiskt drama i den verkliga världen och den klassiska science fiction tematiken om utomjordingens kritik till mänskligheten. Jag skulle vilja förklara "K-pax" som en jordnära tvilling till "År 2001: ett rymdäventyr" (1968) - frågorna och metaforerna vi möts av är en otrolig mängd - så som människans psykologi och livets roll i universum. Dessa frågor sammansmälter oerhört väl med Prot och Mark - då Prot ständigt är beredd att hålla monologer om hur universum fungerar, samt hur märklig mänskligheten tyr sig för honom, Mark får logiskt nog stå för den psykologiska biten - med analysen av Prot. Karaktärsfördjupningen stannar aldrig upp filmens framåtrörelser - det är nämligen karaktärernas djup som är framåtrörelserna - då Prot är filmens mysterium som ska lösas, både som en psykologisk och en universell gåta - vilket gör att karaktärsfördjupningen blir dramaturgins bensin. Dramaturgin smälter in i filmen omärkbart, för vi vet aldrig vart vi ska - detta bero på att Prot är en så oväntad karaktär - en film som respekterar karaktärerna, snarare än handlingen. 2:a november 2015.