Riktigt ointressant skräp tyvärr, dom första 20min var bra men sen gick det utför.

Som en riktig matinefilm ska vara.

Ett värdigt avslut på Indyserien som haft sina toppar och dalar. Den är inte lika bra som ettan och trean som i min bok är så bra som actionäventyr kan bli. Men den är bättre än Kristallskallens rike och något Dial of Destiny har som egentligen bara den första lyckats med, är en värdig bad guy. Mads Mikkelsen gör en övertygande Voller och introscenen är minnesvärd. Självklart har filmen brister, men att Indy väver in övernaturliga inslag är ju inget nytt, och ska vi vara krassa är de två senaste filmerna mer rotade i fysik och vetenskap än de mer religiösa företeelser som sker i den ursprungliga trilogin. Jag gillar alla varianter jag!

Jodå nog kände vi igen oss alltid i början tom mitten av filmen. Det andades både nostalgi och mys men sedan var det en trött Harrisson Ford som inte orkade svinga med piskan riktigt då både manus och story försvann åt ett annat håll än in i filmen. Men det kanske var lika bra då kanske eftersom både producenterna och regissören vill lämna över både hatt och piska till nästa Indy. Mads Mikkelsen gjorde att hela filmen höll ihop med sitt fantastiska skådespeleri men det hjälpte inte tyvärr hela vägen. För storyn var alldeles för tunn, tiden för kort och vissa scener var malplacerade. En besviken och ledsen trea blev det från mig.

Jag var aldrig hypad på Indy 5 och mycket riktigt, den levde inte ens upp till mina låga förväntningar. För lång, för många biljakter, tågjakter, hästjakter.... För mycket CGI och för många blinkningar till de gamla filmerna, vi VET att han är rädd för ormar vid det här laget så varför ens försöka? Men värst av allt är nog att de släppte tråden från förra filmen och gav Indy en ny tillvaro, en deprimerad, mörk och ensam sådan. Den enda behållningen var nog soundtracket, det andades lite varm nostalgi men det räckte inte långt. Betyget, en svag 2/5.

Den sista Indiana Jones går lite på tomgång och kommer inte upp i samma underhållande värde som dom 3 första filmerna men slår 4e filmen lätt för man har gått tillbaka till seriens kärna men det blir tomgångskörning den utvecklasinte och överraskar inte och man kan lätt se nästa steg. Den är oerhörtvälgjord även om föryngrings eftekterna stundtals är väl synliga och på snod dåliga. Även om en del känns krystat så är den stundtals undehållande och filmen är ok och känns ett värdigt avskedd. Övrig kommentar, Hollywood har problem tycker generellt att manusen blivit tunnare och många regisörer och bolag slarvar med sina produktioner vilket syns i tydligt då deras blockbusters oftare floppar eller inte lever upp till förväntade intäckter. Indy hamnar lite i den katergorin, Flash och Antman är två andra listan kan göras lång. Sluta att krysta och göra allt så tillrätta lagt

Tiden har nu kommit då Harrison Ford lägger hatten och piskan på hyllan och gör sin ikoniska roll som Indiana Jones för sista gången. Filmen “Indiana Jones and the Dial of Destiny” har haft premiär på bio och jag har varit och sett den. Vad jag tyckte om Harrison Fords avslut för karaktären ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite filmens handling. Indiana Jones (Harrison Ford) är tillbaka. Denna gång reser han genom tid och rum tillsammans med sin guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge) för att stoppa nazistskurken Jürgen Voller (Mads Mikkelsen ) från att resa i tiden och ändra på historien under andra världskriget. Jakten i tiden har börjat, medan rymdkapplöpningen mellan Amerika och Ryssland rasar vidare i bakgrunden. När Harisson Ford återvänder i sin ikoniska roll som Indiana Jones för sista gången så är förväntningarna höga. Man vill att franchisen som har tyckt om under hela resans gång ska få ett värdigt avslut. Besviken blir man inte. Filmen inleds med en bakgrundshistoria där vi får följa en ung Indiana Jones spelad av en snyggt och trovärdigt digitalt föryngrad version av Harrison Ford. I de scenerna bjuds det bland annat på en actionspäckad och spännande tågjakt. Kort därefter kastas vi in i filmens nutid som utspelas 1969 där vi möter en gammal och bitter Indiana Jones som är på väg att pensionera sig. Men så en dag dyker hans guddotter upp för att hitta ett försvunnet föremål med förmågan att förändra det som redan har hänt. De får ett gäng nazister efter sig som också vill hitta samma skatt. Detta för att kunna ta sig tillbaka iI tiden och förändra händelseförloppet under andra världskriget. Det är själva grupupplägget för Indiana Jones sista äventyr och mycket känns som i de föregående filmerna. Därav blir man tillfredsställd om man tyckte om de tidigare filmerna om Indiana Jones. Några välbekanta karaktärer ifrån de tidigare filmerna återkommer för att bygga på nostalgikänslan. Men även nya karaktärer introduceras. Phoebe Waller-Bridge som spelar Indiana Jones guddotter är en av filmens starkast lysande stjärnor. Hennes scener tillsammans med Harrison Ford är de mest minnesvärda. Men även Mads Mikkelsen får skina som den nazistskurk som jagar vår ikoniska hjälte och hans medaktörer. Sammanfattningsvis får vi det vi förväntar oss. En klassisk äventyrsfilm med en spännande story som engagerar. Många snygga actionsekvenser och en Harrison Ford i högform. Det blir ett värdigt slut när vi får vårt stora avsked av historiens mest ikoniska hjältar. Det självklara betyget är 5/5.

Indiana Jones på halvfart. Se den: Vill du se 80-tals ikonen Indiana Jones på ett sista äventyr så får du ungefär det du önskar dig. Det är biljakter, piskor, nazister och gömda skatter. Det som tyvärr inte ingår denna gång är charm, humor och minnesvärda figurer. Kan du ha överseende med detta så blir det en lagom underhållande stund i biomörkret. Undvik den: Om du förväntar dig ett värdigt avslut som ger vår hjälte en storslagen final på sin långa resa så blir du besviken. Filmen öppnar dock starkt men hittar aldrig tillbaka till den nivån. Man hade också kunnat kapa bort minst en halvtimme i mitten som ingen hade saknat. Mads Mikkelsen gör en helt ok antagonist men har man sett en film med den leende dansken som skurk så har man sett alla. Det är väldigt bekant och går på rutin. Musiken är inte heller speciellt minnesvärd och det har man nästan som krav när John Williams står för noterna. Det är helt enkelt dags att låta Indy själv läggas in på ett museum och beskådas för det han en gång i tiden var. Under filmens final kan jag tyvärr inte tänka på något annat än Blåsningen med Anders Limpar. Värt ett besök på Youtube efter att du sett filmen.