Guardians of the Galaxy handlar om Peter Quill (spelad av Chris Pratt), också känd som Star-Lord, som hamnar i en kamp om galaxens öde när han får i uppdrag att stjäla ett mystiskt klot. På hans resa korsar han stigar med ett gäng udda brottslingar och varelser: Brottslingen Drax the Destroyer (Dave Bautista), lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) och tvättbjörnen Rocket (röst av Bradley Copper) och trädet Groot (röst av Vin Diesel). Tillsammans måste de lära sig att samarbeta för att stoppa Ronan the Accuser (Lee Pace), en utomjording med koppling till den galna titanen Thanos (Josh Brolin), från att förstöra planeten Xandar och sedan hela galaxen. De udda anti-hjältarna måste bli ett lag och rädda galaxen, för de bor ju trots allt i den.
Längre än så sträcker sig inte ploten. Visst finns det mer story att hämta, med mycket bakgrund och framtid oförklarad, men det är det fina med Guardians of the Galaxy. Vi är fokuserade på ploten, det vill säga vad som händer, därför att det är det som är viktigt för våra karaktärer. Vi är med på deras resa och ser vad de främst fokuserar på. För några kanske detta kan ses som något negativt, när till och med filmen och karaktärerna erkänner att storyn hänger på en MacGuffin i och med klotet. Dock tar aldrig ironin mer plats än nödvändigtvis och det är faktiskt uppfriskande och få bara följa ett gäng udda karaktärer på deras resa, samt bry oss om främst vad de bryr sig när det händer snarare än en övergripande och temafylld story. Även fast det kommer in tillsammans med vissa saker som går oförklarade, men filmen är fortfarande paketerad bra nog och den fokuserar som sagt på ploten, så jag tyckte att det var ett intressant beslut som inte drog ifrån något. Det hjälper att Guardians i sin grund är en komedifilm lika mycket som en superhjältefilm. Då får vi dock också en brist på underliggande mening, som fanns i överdrift i exempelvis Captain America: The Winter Soldier och Dawn on the Planet of the Apes, men här för vi utökad komediguld istället. Men alla filmer behöver inte teman och liknade (titta bara på blockbusters från det sena 70-talet samt 80-talet för att se samma typ av fokus) och Guardians är en av dem som klarar sig enastående utan dem, även fast det finns budskap om att överkomma sitt förflutna och samarbete för dem som verkligen behöver något underliggande. Den underhåller och är annars engagerande även utan allt det där.
Guardians of the Galaxy är självfallet den senaste superhjältefilm från Disney och Marvel. Den här gången skriven och regisserad av James Gunn, vars filmkarriär startade i Lloyd Kaufmans (som ni kan hålla utkik efter i en cameoroll) indiebolag Troma Entertainment där Gunn skrev Tromeo och Juliet år 1996 och nu senaste inkluderade superhjältesatiren Super år 2010. Minst sagt ett udda val. Trots att Guardians är en superhjältefilm är den mer lutad åt att vara en science-fictionkomedi med inspiration från bland annat Star Wars och Indiana Jones. Huvudkaraktären Peter Quill/Star-Lord kan beskrivas som ett värdigt försök att skapa en ny generations Han Solo. Den överskrider alltså genre i mångt och mycket. Det är en udda blandning som konstigt nog fungerar utmärkt. Den har sina allvarliga ögonblick som följs upp av det komiska, bombastiska följt av nedtonade. Guardians är också en väldigt självmedveten och filmmedveten film i sann 90-talsanda. Likt en film av Quentin Tarantino flödar dialogerna av referenser. Inte bara till andra superhjältefilmer och historia, även fast det också finns där, utan film och populärkultur i allmänhet. Ibland uppenbart i dialoger, men också ibland subtilt genom filmens utförande eller tekniska aspekter. Pulp Fiction, Star Wars och Riddarfalken från Malta var bara tre av dem jag själv såg. Det finns otaliga fler. Guardians är också som sagt självmedveten. Varje gång den hotar att bli för allvarlig alternativt komiskt lyckas den hålla sig tillbaka genom välplacerade ironiska händelser eller dialoger, som motverkar och får filmen på banan igen. En balansgång Guardians klarar utmärkt. Aldrig kände jag att det blev för mycket av något, flödet är nära nog perfekt. Filmen bryter också årtionde i form av sin musik. Likt Tarantino är det mycket anakronistisk musik, även fast det här passar med en anakronistisk karaktär som Peter Quill som bokstavligt talat är ute ur sin tid. Mycket 70-talsmusik som är en fröjd för öronen och dessutom balanserar på gränsen mellan digenetiskt soundtrack (sådant som finns i filmvärlden som karaktärerna hör) och soundtrack till för publiken. Låtarna är en höjdpunkt, men det vanliga soundtracket av Tyler Bates utmärker sig också mellan dem. Musiken har som James Gunn själv sagt en viktig roll. Inte bara för det komiska och för kontrasterna mellan science-fiction och gammal musik, utan har också en emotionell koppling till åtminstone en av karaktärerna. Samt att den vid några tillfällen blir en viktig plot-point. Förvänta er helt enkelt att höra flera av låtarna igen, samt ett pressande behov att uppdatera era spellistor.
Underhållningsvärdet i Guardians of the Galaxy är enormt. Sällan har jag önskat mig tillbaka till de tidiga tonåren så mycket som i den biografen igår. Och tack vare det jag skrivit ovan kan du få ut mycket både som någon som inte förstår alla referenser eller homage och någon som förstår dem. Det hjälper att brygga gapet mellan den yngre/nya och den äldre/erfarna filmtittarpubliken. Inte konstigt då att den fått ett så varmt mottagande och gått så bra när den träffat en sådan perfekt mittenpunkt. Mycket beror på filmens tempo, som är enastående. Det var länge sedan jag såg en film där varje bildruta höll mig intresserad, men Guardians lyckades. Jag hade en aldrig tråkig stund och ändå toppar filmen sig själv flera gånger. Den trappar upp ibland precis när du tror att den inte ska göra det, som ett crescendo på ett redan pumpande musikstycke. Allting från actionscenerna till komediscenerna har perfekt timing, till och med tillsammans med musiken. Ingenting stannar för länge eller känns för hastigt. Filmen tar sig tid att andas när så behövs. Sedan om du förstår James Gunns humor kommer du kunna förutse vart vissa skämt är på väg, men det gör dem sällan mindre roliga för det. Humor är dock en av de mest subjektiva saker vi har, men för mig fungerade det. Ett stort plus för att humor alltid känns passande till filmens sammanhang. Den levereras i rätt situation, av rätt karaktärer och på rätt sätt.
Visuellt är Guardians of the Galaxy också enastående vacker. Den har en estetik olik många andra filmer, även inom sin genre. Den utmärker sig genom skarpa färger, men till och med i filmens gråare miljöer blir de aldrig tråkiga att titta på. istället fungerar de som kontraster. Världarna är överdrivet trovärdiga, hjälp mycket av de enastående specialeffekterna som enkelt räknas bland det bästa Hollywood någonsin producerat. Mycket respekt dessutom till att de trots specialeffekterna fortfarande använt sig av mycket praktiska effekter och smink. Illusionen blir så mycket mer trovärdig med en sådan här blandning. Karaktärerna Rocket och Groot är båda CGI, men förutom att vara extrem välgjorda hjälper det att de får integrera och blandas med så mycket blandat praktiskt och datoranimerat. Men det hjälper att de inte är mänskliga. De är förvånansvärt uttrycksfulla. Men om de valt mer mänskliga varelser än en tvättbjörn och ett träd kanske det skulle blivit mindre övertygande. Sällan helt enkelt brukar jag bli som bortblåst av blockbusters visuellt nuförtiden, men Guardians lyckades med just det. Filmen ser spektakulär ut.
Karaktärerna är likaså allihop lika färgstarka och minnesvärda som galaxen de bor i. Många får vi inte träffa så mycket, men de lämnar fortfarande ett minnesvärt intryck genom sina ofta överdriva personligheter och utseende. Laget runt gör skådespelarna bra jobb, alla är trovärdiga i sina roller och levererar Gunns dialog och komedi. The Guardians känns dessutom verkligen som ett team. De kommer alla från problematiska och kriminella bakgrunder och har problem till en början, men lyckas bli ett team på slutet. De är nästan som ett team av karaktärer som skulle varit biroller i andra filmer, medan här får de tillsammans huvudrollen med Star-Lord som håller ihop dem. Det är nästan ett mirakel är det känns så naturligt som det faktiskt gör, med tanke på att The Avengers behövde flera filmers uppbyggnad för att etablera sina karaktärer när Guardians bara har en att göra samma sak på, men Guardian klarar det samt en storslagen berättelse på en film. Nu hjälper Guardians mer komiska ton med det här, men det visar på vad du kan göra med komedins ökade spelrum. Färgstarka karaktärer och skådespelare som sagt.
Sammanfattningsvis är alltså Guardians of the Galaxy till och med bättre än väntat och jag hade minst sagt höga förväntningar. Jag förväntade mig snygg underhållning, men att den skulle kännas så genuin förväntade jag mig inte. Allting skriker kärlek inte bara till materialet utan också populärkultur som serietidningar och film i allmänhet. Att det är en tekniskt enastående utförd film, med ingenting att klaga på i varken redigering eller kameraarbete, är bara det som lyfter upp det redan starka upp över skyarna. Till galaxen kan vi till och med säga. Och avslutningsvis vill jag bara säga några mer överdrivet känslomässigt laddade tankar. James Gunn, du lyckades din galning! Det krävdes en udda regissör för att ro det här udda projektet i hamn. Guardians of the Galaxy är inte bara Marvels bästa film hittills enligt mig. Det är också en av de mest underhållande filmupplevelserna på ett årtionde. Minst sagt än så länge min favoritfilm för i år, bredvid The Grand Budapest Hotel och Dawn of the Planet of the Apes, och absolut för biosommaren 2014. Om det är någon film som är värdig pengar och rädda sommarens nedgående box-office så är det Guardians of the Galaxy. Missa inte den här på bio. Det är bästa sättet att uppleva den på i brist på ett större och bättre format. Nu är inte jag så mycket för betyg och dålig på att sätta dem, men med tanke på vad filmen ville göra och vad den lyckas med är det svårt att sätta annat än toppbetyg. Dessutom mötte den inte bara utan överträffade alla personliga förväntningar jag hade på den.
Läs mer