På Nick (Ben Affleck) och Amy Dunne’s (Rosamund Pike) femte bröllopsdag anmäler Nick sin fru saknad. Polisens utredning och en massiv mediacirkus drar igång och Nick’s bild av ett lyckligt äktenskap blir allt mindre trovärdig. Det dröjer inte länge innan hans lögner och underliga beteende får alla att ställa sig den obehagliga frågan… Har Nick Dunne mördat sin fru?
En av årets mest emotsedda filmer, Gone Girl, kollades in för exakt en halvtimme sedan och jag vill ju alltid recensera när filmerna är färska i huvudet. Ja, jag vet att jag sa att jag skulle täcka av Fight Club, Zodiac och The Girl With The Dragon Tattoo innan jag gav mig på Gone Girl. Det är att rucka på mina principer och det är jag inte nödvändigtvis bekväm med, fast det skiter jag blankt i denna gång – nu vill jag diskutera helhjärtat om Gone Girl. Detta är alltså en filmatisering av en roman med samma namn, skriven av Gillian Flynn (som även skrev boken). Boken blev en massiv succé världen över med 2 miljoner sålda exemplar och mycket positiv bemötande av kritiker och läsare. Jag minns att jag såg boken i Akademibokhandeln och det var en hel avdelning med Gone Girl och på ett plakat, markerat i rött, stod följande: Filmatiseras av David Fincher med Ben Affleck och Rosamund Pike. Det väckte mitt intresse direkt för, som ni alla vet, David Fincher är bland världens största filmskapare och Ben Affleck är en duktig skådespelare, och i Fincher’s regi kommer han ju prestera underverk, eller hur?
Min vana trogen satte jag mig i biosalongen utan att jag hade läst boken eller något. Det är en princip som jag aldrig ruckar på, läser aldrig böcker som blir filmatiserade. Tycker det är tråkigt att göra så eftersom det tar bort själva njutningen av att uppleva filmen för första gången. Vill även inte vara en tråkig jävel som säger att filmen inte stämmer överens med boken, att jag hade tänkt mig något helt annat. Däremot så lyckades jag ju att övertyga mamma att köpa boken så jag i alla fall visste om hon tyckte att boken eller ej – dessvärre hade inte mamma läst hela, men hon sa att boken är väldigt annorlunda. Good enough, tänkte jag. Så hur var filmen nu då? Med tanke på att David Fincher’s förra film, The Girl With The Dragon Tattoo, var baserad på en bok och det var en förbannat bra film. Är då filmatiseringen av Gone Girl i samma klass eller har Fincher tagit sig vatten över huvudet?
Jag måste passa på att berätta lite om marknadsföringen av Gone Girl: Fullständigt genialisk. Man har släppt 3 st trailers och ingen, jag betonar på INGEN, avslöjar något om filmen eller ger iväg för mycket av handlingen. Alla trailers klipptes under Fincher’s stränga och vaksamma öga. Det gjorde att jag blev mer chockad av innehållet än jag förväntade mig. Gone Girl var en förbannat bra film och likväl en isande och gastkramande psykologisk thriller med ett sylvasst manus, briljant regi och fenomenalt skådespeleri. Jag var så rädd att mina ruskigt höga förväntningar inte skulle bli bemötta, fast nu är det bekräftat att man aldrig ska tvivla på David Fincher. Karln är ett geni, helt enkelt, Gone Girl är den bästa filmen han har gjort sedan Se7en, tycker jag. Lätt en av årets bästa filmer och en som kommer att kollas in mer än en gång, vill ju såklart se den med min tjej, Kaisa, också. Du har ett mästerverk att se fram emot om 2 veckor, älskling.
Visuellt och tekniskt är Gone Girl, precis som alla andra David Fincher-rullar, en helt perfekt upplevelse. Fotot av Fincher’s favoritfotograf, Jeff Cronenweth, är fantastiskt bra och Fincher’s visuella stil känner man igen direkt. Samtidigt ser filmen lite annorlunda ut, här känns Fincher betydligt mer objektiv till ämnet han skildrar. Oftast placerar Fincher sin kamera på ett visst avstånd vilket skapar en otäck och kylig distans till det hela. Det är mycket otäckare när man skildrar objektivt med en statisk kamera än att den ska vara up close och skakig. Gone Girl är faktiskt bland de rysligaste thrillers jag har sett på mycket länge och fotot spelar en viktig roll i det hela. Vansinnigt bra fotat och förhoppningsvis erhåller Cronenweth en Oscarsnominering. Klippningen av Kirk Baxter är också en viktig del i det hela då filmen flyter på helt fantastiskt, filmen är lång, det ska man veta, den är 2h 29min. Jag tittade på klockan ett par gånger under filmens gång, inte för att jag var uttråkad, utan för att jag ville inte att den skulle ta slut. Det är inte ofta jag tittar på klockan och blir sorgsen över att filmen närmar sig sitt slut, Gone Girl är ett undantag. Nyckeln till filmens konstanta obehag är musiken av Trent Reznor och Atticus Ross, den passar filmens mörka och otäcka innehåll som handen i handsken. Detta är en komplett visuell och teknisk upplevelse.
Manuset av Gillian Flynn är, som jag sa, sylvasst och hon och David Fincher är som gjorda för varandra. Ungefär som Martin Scorsese/Terrence Winter (The Wolf of Wall Street) och Quentin Tarantino/Tony Scott (True Romance). Efter att filmen var slut så sa jag direkt att boken måste läsas, dels för att den garanterat är grymt bra, men också för att boken och filmen ska ha vissa skillnader, har jag hört i alla fall. Sak samma, hennes manus är helt perfekt skrivet och jag tycker att hon gör ett förbannat bra jobb med karaktärerna och dialogerna. Framför allt är dialogerna mellan Nick och Margo (Carrie Coon) extremt välskrivna då hon är den enda som tror på Nick och vill försvara honom till varje pris. Flynn har lyckats extremt bra med blandningen av genres. Gone Girl är lika mycket en psykologisk thriller, som ett äktenskapsdrama, en satirisk komedi och en isande läskig skräckfilm. Filmen flyter perfekt mellan alla dessa moment och det gör den, i mitt tycke, till en originell film. Det älskar jag mest med den att det är omöjligt att låsa Gone Girl till en enda genre, den är lite av allt och det är en enorm bedrift av Flynn att hon lyckas skriva det på ett sådant sömnlöst sätt. Skulle jag nödvändigtvis låsa den till en genre så hade jag sagt; psykologiskt äktenskapsdrama. Som ni säkert vet så älskar jag manuset och tycker att Gillian Flynn ska fortsätta adaptera sina egna verk. En Oscarsnominering bör vara på plats nu när prissäsongen går igång. Bravo.
Såklart går ju inte denna recension undan utan att jag nämner filmens dirigent, David Fincher, vars regi bör sätta allehanda filmskapare i skamvrån (förutom Quentin Tarantino och Martin Scorsese). Direkt när jag läste att Fincher skulle filmatisera boken så kom det ut ett lyckotjut från mig. Vem är mer lämpad än Fincher att filmatisera en sådan mörk och obehaglig story som Gone Girl? INGEN är svaret. Direkt när första bildrutan visades och Reznor/Ross’s melankoliska score började spelas, då sa jag direkt till mig själv; Detta är en äkta David Fincher-rulle. Här har vi den mörka och mardrömslika atmosfären, de väldigt noga kompositionerna, den isande spänningen och minutiösa känslan för detaljer. Som vanligt har Fincher lyckats igen med att ta de synnerligen mest obetydliga detaljer och gör de till en viktig del av filmen i slutändan. Det saluterar jag Fincher för och jag tycker, som sagt, att detta är hans bästa film sedan Se7en och Zodiac. Här tycker jag att Fincher får till en nästintill Hitchcock-aktig spänning i det hela, det är så otroligt spännande hela vägen. Något annat i Fincher’s regi som jag beundrar oerhört mycket är kontrasterna mot vad som visas och sägs. Man kan se en synnerligen romantisk scen för att sedan höra något väldigt obehagligt i voice-over. Filmen berättas ju via utvalda snuttar ur Amy’s dagbok och de berättas av Rosamund Pike, i en nästintill hypnotisk ton. I alla fall, regin av David Fincher är helt perfekt och han bör också få lite uppmärksamhet när det är dags för Oscarsgalan.
Eftersom David Fincher är en perfektionist ända ut i fingerspetsarna hade det varit väldigt konstigt ifall skådespeleriet inte levererade, eller hur? Jag skulle säga att Gone Girl är Fincher’s modigaste film i alla fall när det kommer till castingen; Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Kim Dickens, Carrie Coon och Scoot McNairy. Enormt vågat av Fincher, men vet ni vad? Alla gör PERFEKTA prestationer och samtliga gör sina livs roller, tycker jag. Detta gäller i synnerhet Ben Affleck som den gåtfulle Nick Dunne. När det kommer till Ben Affleck som en skådespelare så har han gjort mer än tvivelaktiga prestationer förut. Fast med filmer som Hollywoodland, The Company Men, State of Play, The Town och Argo, har han lyckats återupprätta sitt rykte som en stabil skådis. Affleck har även visat sig vara en jävel på att regissera och vann en Oscar för Argo. Här gör han en prestation som på många sätt påminner om han själv – Affleck har fått stå ut med mycket skit i media och dylikt – Nick får stå ut med mycket i media då alla bildar sig en uppfattning om honom efter ett enda nyhetsreportage. Bägge David Fincher och Ben Affleck vet om dessa liknelser och använder de till att dra ut det bästa ur honom som en skådespelare. Affleck gör en briljant prestation som Nick Dunne och går från att vara en stabil skådis till en stor en. Perfekt val av Fincher.
Detsamma gäller Rosamund Pike (Fenomenal i filmen), Neil Patrick Harris (i en enormt obehaglig roll), Tyler Perry (FANTASTISK!), Carrie Coon (Grymt bra och fantastiskt samspel med Affleck), Kim Dickens (Otroligt bra) och Scoot McNairy (i en liten, men ack så viktig roll). Skådespeleriet är fenomenalt och välspelat in i minsta biroll.
Gone Girl är en film som jag kommer tänka mycket på ett bra tag framöver. En djupt obehaglig och spännande psykologisk thriller med ett sylvasst manus, perfekt regi och fenomenalt skådespeleri. Nu vet jag att det återstår 3 månader av året och Interstellar har premiär om en månad, Gone Girl kan mycket väl vara årets bästa film. David Fincher’s bästa på länge och ett mästerverk. Rekommenderas varmt.
Läs mer