Allt finns där. Historien, de intressanta karaktärerna, den helt svarta casten, kamerarbetet, musiken - my god Rihanna - och spelet. Ändå tar sig inte filmen hela vägen i min värld. Jag tror att det beror på att jag saknar smutsighet i karaktärerna. Som att regissören har för mycket respekt för ämnet. Nu stannar hela filmen som en perfekt ide, men som inte riktigt börjar leva i sitt hela mänskliga motsägelsefulla känsloregister. Jag hade velat se mer desperation, mer känslor, mer liv. Det är dessa qvinns värda! 16-åriga Marieme lever i betongen och är instängd och oförlöst, tar hand om familjen medan livet sipprar bort mellan höghusen. Då träffar hon Lady och hennes band of gurlz med läderjackor och fuck the world-attityd. Hon förvandlas till Vic som betyder Victory som betyder seger. Utblomningen är igång och de drar runt i centa, snattar och för ett jävla liv. Kvinnoganget som kliver in i rebellrollen. Mycket välkommet då, som en enig kritikerkår påpekat, det är något som enbart varit förbehållet män. Karidja Touré är fantastisk i sitt återhållna men totalt närvarande spel. Hela filmen är som en fristad för dessa unga Bande de filles, där de får vara och leva i sitt eget rum på sina egna villkor - klimax i den vid det här laget legendariska Daimond-scenen på hotellrummet. Filmen får helt klart en fyra, men tyvärr en svag sådan. Jag hade gärna sett mer skevhet, mer konflikt och mer laddning mellan vännerna. Varför måste de vara så gulligt och fint när det handlar om kvinnors vänskap? Om man ska driva tankegången hela vägen när det gäller att kvinnor, och synnerhet svarta kvinnor, ska få erövra det spelrum som män har så tycker jag att det är extremt viktigt att kvinnor ska få vara osympatiska - och samtidigt intressanta. Alltså, enigmatiska antihjältar, som istället för att avfärdas som hysterikor eller kärringar, ses som intressanta pga komplexitet. Hade Céline Sciamma tryckt in lite mer svärta mellan girlsen och inte gjort dem så vackra fina snygga förortsrebeller hade jag jublat hela vägen från biografen.