Jäklar va dåligt detta var. Men förstår att det är mest inriktat på 10-13 åringar. Enda behållningen var mini Marshmallowgubbarna.

Jag gillar originalet och även 2016 versionen, men det blir bara fjantigt när ett gäng ungar ska leka spökjägare . Sen spelar det ingen roll hur mycket nostalgi, referenser och diskbänkar dom slänger in i storyn, jag köper det inte. Hade det inte varit för Paul Rudd så hade det lätt blivit en etta i betyg.

ok, då har jag satt mig in i den här. ja jag kan hålla med om att den är lite spretig. MEn spelar det roll för innehållet? nej det tycker jag inte. otroligt upplyftande, en ny generation får uppleva kriget mot ondskan. en tydlig ondska. den förra med bara kvinnor var som jag tidigare uttryckt inte speciellt magisk. denna fångar magin med originalfilmerna och hur hjärtat behöver vara med. nostalgin är säkert en faktor som spelar med, men inget som bygger filmen. det enda jag sträcker ut handen för att påtala ett nja till är hur man använde den döda skådespelarens karaktär. inte att han var med men att det var väldigt styltigt. sjukt roligt med en ordentlig uppföljare på 80 talsklassiker.

Under 80-talet blev filmfranchisen “Ghostbusters” en succé. Det blev bara två filmer och den sista kom ut 1989. Sedan dess har jag och säkert många andra undrat hur det gick för “Ghostbusters” gänget senare. Det svaret har vi fått vänta länge på. Tills nu då nostalgin ifrån de gamla filmerna skulle förenas med det nya i form av nya karaktärer i filmen “Ghostbusters: Afterlife”. Den filmen som har blivit uppskjuten pga corona har jag nu äntligen varit och sett på bio. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. En ensamstående mamma (Carrie Coon) med två barn (Mckenna Grace och Finn Wolfhard) flyttar till en liten stad. Snart börjar de förstå att de har en koppling till de ursprungliga Ghostbusters och att barnens morfar lämnat efter sig ett hemligt arv. I många år har jag väntat på att få händelserna efter “Ghostbusters II” levererade i en film. Senast fick vi en “Ghostbusters” reboot där spökjägarna byttes ut till kvinnor. Inget fel i det konceptet, men nostalgikänslan ifrån de föregående filmerna var helt borta och det fanns inga kopplingar till de tidigare händelserna i franchisen. Det enda som var lite underhållande var Chris Hemsworths gestaltning av en blåst och förvirrad sekreterare som mer stjälpte än hjälpte tjejerna i jakten på spöken. Magin sakandes som sagt helt. När sedan planerna på filmen “Ghostbusters: Afterlife” offentliggjordes så blev man nyfiken på om de kunde göra om och göra rätt. I det stora hela kan jag inte annat än att säga att de har lyckats. En två timmar lång film var en lite vågad satsning. Den långa speltiden innebär att det blir en lång transportsträcka innan saker börjar hända. Lång tid tas till att förklara de nya karaktärernas anknytning till original “Ghostbusters”. Detta i sig är förvisso ganska bra eftersom man på så vis får en känsla för karaktärerna. Att huvudkaraktärerna som tar oss vidare i handlingen i huvudsak är barn gör att det blir lite mer en familjefilm än man hade hoppats på. Men det var ett smart drag att en av barnen är “Stranger Things” skådisen Finn Wolfhard. Hans lite nördiga uppenbarelse tar en tillbaka lite till den härligt 80-tals doftande känsla som genomsyrade serien “Stranger Things” som dessutom hade en hel del “Ghostbusters” referenser. Mckenna Grace som spelar systern är den som är den mest drivande karaktären som vill utforska sitt förflutna och vidareutveckla sitt intresse för vetenskap och det paranormala. De vuxna blir alltså bikaraktärer i den här historien. Carrie Coon som spelar den skeptiska mamman är den som skapar kontrasterna angående om spökerier är på riktigt eller bara fantasier. Medan Paul Rudds karaktär är en den nördige forskaren som tror på barnen. Det är hela upplägget. Och ju längre in man kommer i filmens handling. Ju mer förstår man hur det hänger ihop och ganska tidigt in i filmen kan man gissa sig till vilken anknytning barnen har till de gamla filmerna. När allt detta är avklarat så sparas det inte på krutet. Då förvandlas filmen till en tokhyllning av framför allt den första filmen. Till viss del tycker jag att de kör med lite för säkra kort genom att använda demoner och vålnader ifrån den första filmen som skurkar. Men på något vis köper man ändå det för att man har längtat så mycket efter att återuppleva lite äkta “Ghostbusters” nostalgi. Jag tänker inte spoila för mycket. Men i filmens sista trailer så får man veta att Dan Ackroyd, Bill Murray och Ernie Hudson ska återkomma i sina ikoniska roller och det gör de med bravur så att man bara sitter och njuter i slutet av filmen. Mer än så tänker jag inte berätta om deras återkomst i filmen eftersom det skulle innebära att jag förstör överraskningsmomentet. Så sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med den här filmupplevelsen. “Ghostbusters: Afterlife” är en kärleksfull och varm hyllning till grundmaterialet samtidigt som den förvaltar det på ett sätt så att dagens yngre publik även kan få visst underhållningsvärde. Om man förväntar sig mycket slime som i de föregående filmerna så blir man besviken. Slimet har ingen central funktion denna gång och dyker inte upp alls. Om det beror på corona och att inte filmen kan sälja den typen av produkter till barnen som ser filmen pga av smittspridningen är något man får nöja sig med att spekulera kring. Men jag blev som sagt på det stora hela väldigt nöjd med det man fick i den här filmen. Jag ger därmed "Ghostbusters: Afterlife" en nostalgisk fyra av fem möjliga i betyg.

Man får både vibbar från Goonie dödskallegänget och 80 talets tonårsfilmer med en gnutta ET. En bio upplevelse trots en ganska trött Bill Murry. Se den!

Mysig retromatiné! Se den: Om du gillar att upptäcka något bekant igen och se det i ett nytt och spännande perspektiv. Hela filmen är ett varmt kärleksbrev till alla fansen som älskade känslan i de två första filmerna och den tecknade serien. Det finns mycket hjärta och filmen spinner vidare på det som varit och blinkar tillbaka när det behövs. Det smarta och fyndiga manuset bär också filmen långt när tempot inte är alltför högt under större delen av filmen. Avslutningen gör dock ingen besviken. Undvik den: Om du förväntar dig en direkt fortsättning på filmerna från 80-talet och vill se det gamla gänget jaga spöken i 2 timmar så blir du nog väldigt besviken. Detta är inte heller renodlad komedi eller actionfilm. Det är mer av ett äventyrsdrama om ungdomar och deras jakt på att passa in och finna sinna rötter.

bra uppföljare