Nieal Blomkamps “Elysiums” kapacitet ligger varken i att den ger några nya vinklar på brukandet av specialeffekter, eller nytt frambringande av tematik, tvärtom ligger filmens kvalitéer i att den bevara science fictions grepp om dystopi och teknik, som har blivit mer filmiskt sällsynt sedan andra halvan av 1970-talet, då psedoscience-fiction filmerna “Star wars” kom och förändrade/fördärvade genren. För “Elysiums” tema går att finna redan under stumfilms-eran, med filmer så som Fritz Langs “Metropolis” (1927), med dom två punkterna – industrialismens brukande i händerna för dom rika, i “Metropolis” levde dom arbetande och fattiga under marken och dom rika uppe på marken, i “Elysium” lever dom fattiga i en förstörd värld, medan dom rika lever ute i rymden på en konstgjord planet. Vi befinner oss i år 2154. Mänskligheten har på grund av miljöförstöring, blivit indelad i två olika världar, dom fattiga som lever kvar på en fördärvad jord, och så dom rika som har flyttat ut till rymdstationen Elysium, som liknar hur den förstörda jorden en gång såg ut. Vi får följer Max, som arbetar i en fabrik som tillverka robotar (robotar som dom rika har som tjänare i sin konstgjorda planet och som styr dom fattiga nere på jorden). En dag drabbas Max av en arbetsolycka, via strålning, en robot säger till honom att han enbart har fem dagar kvar att leva. Han vet att den rika konstgjorda planeten, har tillgång till en mängd medicinska botemedel. Han planera därför att ta sig till Elysium, vilket är livsfarligt, då Elysium är hårt bevakad och i princip alla otillåtna gäster som anlänt har blivit mördade… Även i Nieal Blomkamps debutfilm “District 9″ (2009) påvisade regissören att han hade en stark ambition att återinrätta science fiction i sin ursprungliga tematiska kontext. I “District 9″ var temat rasism refererat, via förtryck mot utomjordingar, i hans andra film “Elysium” är det i stället en dystopi om vad tekniken kan utveckla klassamhället till. Vad som dock dragit ner dom både något är deras kraftigt tidsmässiga produkt på actionfronten, det finns inget unikt i action uppbyggnaden och dess sammanhang är i flera delar något malplacerade. Detta såg vi även i James Camerons massuccsen “Avatar”, som med hjälp av mjuk science fiction, försökte dölja alla sina hårda science fiction drag, i “Elysium” är det inte så illa, då jag skulle säga att den i grunden är en mjuk science fiction, men delvis går vilse, troligen baserat på att det är en storfilm, som måste få in action, för att locka en betydligt större publik. Likt så är regin och fotot i stort sett en tidsmässig produkt, som följer det relevanta motivet med kameran i samma takt som det rör sig, detta är inget störande filmande, snarare osjälvständigt och förutsägbart, det finns en mängd sätt att filma action-scener på, som gör att tittaren hänger med bra, om inte ännu bättre, action-genren är likt allt annat inte framme vid ett slutmål, den kan utvecklas, dessvärre finns det en form av tvångsmässigt bevarande av genren, då det är en genre som ofta är av en extremt kommersiell nivå och där med spelar på säkra kort. Så är även fallet med musiken som hela tiden ska leda igenom den specifika händelsen som sker i bild, på ett övertydligt sätt, med mycket databaserat ljud, vilket blir mycket märkbart och smälter ej in i resterande filmiska faktorer. Som huvudrollsinnehavare står Matt Damon (har bland annat medverkat i “Rädda mening Ryan” från 1998 och “The departed” från 2006), det är något svårt att bedöma hans rolltolkning, baserat på att vi befinner oss i ett samhällsskick närmare 150 år i framtiden, vilket skapar helt andra sociala och normativa agerande samt situationer. Dock är Matt Damon inlevelsefull i sin karaktär i situationerna, men hade kunnat nå ett mer mångbottnat uttryck om vi fick större perspektiv på hans tillvaro och hur hans uppväxt har präglat honom, att detta ej gestaltas är dock ej en produkt av skådespeleriet, utan är på grund utav att manuset slarvar bort sig i överflödiga actionscener. Även Jodie Foster medverkar i filmen och det är synd att hon inte får en karaktär som matchar hennes oändliga kapacitet, hennes karaktär är mycket stel, som en av dom mäktiga uppe i Elysium, och en mångbottnad karaktär uteblir dessvärre, även detta är helt en manusmässig brist. Vad som ändå i slutändan alltså räddar upp filmens bristande delar är filmens återintagande av genrens ursprungliga tematik, och inte placeras för att dölja sina hårda science fiction drag, snarare skulle jag säga att dom hårda dragen försöker dölja dom mjuka, baserat på dess mainstream ambitioner, vad som också bör nämnas är filmens miljömässiga skildringar, av den förstörda världen och skildringen av den konstgjorda jordens uppbyggnad, vilket gör att estetiken filmen igenom är intressant att titta på. Intressant är också att Niel Blomkamp menar att filmen (tematiskt) inte är en framtidsvy, utan snarare en metaforisk vinkel av den tid vi lever i nu, förklädd likt en dystopi. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014