En av bröderna Dardennes storheter är deras ljudbehandling. Genom att plocka bort alla känslotriggande ambienser uppnår de en extremt nakenhet och närhet till sina historier. Michael Haneke kan ibland använda sig av samma teknik. Exemplen är oändliga i deras produktioner, men en scen finns tex i Amour, när de gamla paret masserar varandras åldersstela leder i total filmisk tystnad. Det emotionella beröringen är skrikande. Lisa Aschan väljer en diametralt motsatt riktning. I hennes film Det vita folket blåser den bombastiska filmmusiken på från ruta ett. Varje scen med konflikt pyntas med musikcrescendon värdiga vilket generiskt Hollywoodklimax som helst. Effekten på mig blir den motsatta mot vad jag tror är hennes intention. Jag känner mig helt alienerad från karaktärerna. Det tekniska hantverket står som en vägg mellan mig och hennes historia. Bilderna är tekniskt perfekt komponerade. Hon sveper in sina skådisar i en blå grå grön färgskala som gör dem kliniskt utslätade. Ljussättningen är också den tekniskt perfekt – skuggorna faller mjukt och lent över kindben och pannor och slätar ut all smutsigt mänskligt. Stylingen går i samma blå grå gröna toner, och förstärks av scenografin som också den är blå grå grön. Allt detta ger mig en känsla av bilreklam, dvs det finns en estetiskt polerad yta som glänser genom alla filmens konstnärliga lager. Tanken verkar vara att höja en flyktings erfarenhet till en sorts abstrakt symbolisk nivå. Därav reduktionen av allt det skitiga, fula och skeva - kort sagt det realistiska - till förmån för det esteticerade. På så sätt ska filmens centrala frågeställning höjas och göras allmänmänsklig. Funkar det? Frågar du mig så säger jag tyvärr nej. Symboliken är för platt. Det räcker i min värld inte att göra en svart person vit för att stimulera mina tankar om vår samtids största katastrofer. Det räcker inte att krydda en fångvaktare med några procent medmänsklighet för att göra ett “komplext” drama. I min värld räcker det inte med att göra en fångvaktsmellanchef berörd av en flyktings livsöde och för att sen agera utanför förvarets regelverk. Det symboliska innehållet finns för tydligt utpekat i varje scen och i varje filmiskt val för att jag ska bli triggad. Det känns helt enkelt inte som jag behövs i filmen. Aschan har tänkt klart allting och jag blir nästan provocerad – här har vi en filmare som vill stimulera min tanke med en film, men som ger mig ett existentiellt drama på Beck-nivå. Sen har vi det gör med val av location. Ett gammalt skyddsrum får mig att tänka på folkhögskola. På samma sätt som nyintagna fotoelever vill plåta kyrkogårdar i motljus vill de plåta skyddsrum och nedlagda industrier. Ska vi till en symbolisk plats måste det mer till i min värld. Jag vill till Solaris. Jag vill till Zonen i Stalker. Jag vill bort från mellanmjölkig svensk art house.