Ulf Malmros andra långfilm växte sig snabbt till en modern svensk klassiker, filmen är en dramakomedi som lyckas balansera humorn för stunden i scenerna men som är ganska klumpigt gjord på den dramatiska fronten, fylld av sentimentala klyschor. Dom två barnen Mårten och Annika åker från Stockholm och Uppsala och anländer till ett litet samhälle, där dom ska vara sommarbarn hos den märkliga och otrevliga begravningsentreprenören Yngve. Varken Mårten eller Annika tycker från början om honom men dom två barnen kommer allt närmare varandra ju längre sommaren går och efter ett tag börjar dom även få en förståelse för Yngve. Dessutom börjar dom utforska samhället och lär bland annat känna en lärarinna och en pianist. Ett återkommande problem inom sentimentala dramafilmer är dess lämnande till handlingsförloppet och övergivandet av karaktärerna – karaktärernas beslut vilar på att få fram handlingen till dom redan statuerade händelserna, i stället för att det hela vilar på karaktärernas situationer och låta karaktärerna vara byggklossarna som tillsammans skapar en handling. I stället skapas handlingen utan att utgå från karaktärerna vilket skapar otrovärdighet i filmen. “Den bästa sommaren” har hela tiden ett mål att komma fram till, detta kan tyckas framåtskridande och lyckat, fast så egentligen ej är fallet då det inte är karaktärerna som går framåt utan enbart filmen på manusstadiet, det vill säga enbart distansfullt och filmiskt och ej likt en verklighet som tittaren kan gå in i. Trots filmens möjlighet till att ha karaktärerna som handlingens bas och drivkraft baserat på att det egentligen inte har statuerats en tydlig huvudkonflikt eller huvudhandling för än runt andra halvan av filmen, trots detta är filmen tydligt strukturerad i första halvan, detta skapar ändock en förutsägbarhet då första halvan inte erbjuder någon form av huvudhandling eller utgår från karaktärerna, troligen är detta ett täcken på att försöka introducera karaktärerna för att sedan kunna släppa karaktärerna när den huvudsakliga handlingen påbörjas, vad detta leder till är enbart ett slarvande med karaktärsgestaltning och en förutsebarhet som hade gått att undvika med en annan struktur. En behållning filmen dock besitter är dom komiska inslagen som i huvudsak Yngve står för som spelas av Kjell Bergqvist, som leverera komiken genom sitt stela beteende och sina plötsliga kommentarer, så som den klassiska repliken “passa på att vara glada nu man vet aldrig när det blir roligt nästa gång”. Barnskådespelarna är Anastasios Soulis som Mårten i sin första långfilmsroll (har bland annat medverkat i “Hem ljuva hem” från 2001, “Bröllopsfotografen” från 2009 och “Studentfesten” från 2013) och Rebecca Sheja som Annika (som även hon medverkade i Ulf Malmros “Bröllopsfotografen). Båda två gör stabila skådespelarinsatser även fast det finns svårigheter för någon karaktär att växa sig större i och med att karaktärernas uppgift enbart är att leda en statuerad handling framåt. Filmen utspelar sig år 1958 och lyckas relativt väl skildra en tidsepok. Intressant är att den svenska filmen “Mitt liv som hund” (regisserad av Lasse Hallström) även den utspelar sig i slutet av 1950-talet (närmare bestämt 1959), även “Mitt liv som hund” skildra en pojke som flyttar från sitt hem, i “Den bästa sommaren” flyttar karaktären Mårten på grund av att hans mamma är död, medan huvudkaraktären Ingemar (i “Mitt liv som hund”) flyttar då hans mamma är döende, dessutom utvecklas både dessa filmer till en historia om ett kärleksförhållande. I “Mitt liv som hund” är karaktärerna den filmiska utgångspunkten, vilket gör att det distanserade filmiska förhållandet sköljs bort på ett tidigt stadium. Tematiskt går den även betydligt djupare och detta är något som “Den bästa sommaren” missar ganska stort – att utforska karaktärernas förflutna, den gör det enbart flyktigt genom dialog i förbifarten medan “Mitt liv som hund” låter det vara den dramatiska pelaren för karaktärsfördjupning, i stället kliver “Den bästa sommaren” i det översentimentala spåret och undviker komplexitet för att i stället trycka på enkla känsloknappar som det tryckts på i många filmer förut. Två kvaliteter som dom både filmerna dock innehar är passande foto för att fånga in den välplacerade tidsmässiga känslan. Som helhet finns det verk som redan har gjort det “Den bästa sommaren” gestaltade på ett betydligt mer heltäckande och djupare sätt, med trovärdiga och mångbottnade karaktärer. Men filmen är inte helt utan lyckade inslag bland skådespelarensemblen och lyckad regi av Ulf Malmros. Bland Ulf Malmros finns det förövrigt betydligt mer lyckade verk och även fast “Den bästa sommaren” har sina smått komiska delar är filmen “Smala Sussie” (som Malmros kom att göra tre år efter denna) att föredra både på det komiska och nyskapande planet. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juni 2014.