Socialrealismisk offer-deppTV. Som utlands svensk sen 20 år upptäcker man den svenska traditionen för ¨socialrealism’ där alla är offer som det är så synd om och det är ingens fel, så det är inget att göra nåt åt. Jeg fattar inte att alla svenskar inte ännu har tagit livet av sig, som måste sitta och titta på detta deppiga offer tv serier dag ut och dag in. En annan av dom serier är ’Johan Falk’. Desvärre verkar deppoffer schangern ha fått uppföljare i England som gjort liknande serier på senare tid. Dessutom, i tidens tecken: Massor av människor som alla ser likadana ut, massor av klipp i tiden fram och tillbaka med dessa människor som spelas av olika skådespelare. Jag blir så trött av att lägga pussel när jag sitter framför tvn. Jag antar att det skall ge sken av handling som inte är där. Så nu väntar vi bara på sista scenen i sista avsnittet då vi skall få svartet som alla väntar på, med stor sannolikhet kommer inget svar på vad vi skall göra åt det, så ännu en gång är vi alla oskyldiga offer som det är sååå synd om. Kanske kunde SR i stället sända ut cyanidkapslar till alla licenshavare!

Länge sen jag något så meningslöst. Varför ska jag engagera mig i dessa ointressanta människor och öden? Vilket är syftet med detta s k drama? Ett fullkomligt mysterium hur några kan kalla detta ett "mästerverk"! Läser att många blir djupt berörda av serien, hmm... det enda som på allvar berör är delar av scenen på Estonia, i övrigt känns serien helt iskall. Ställer mig också tveksam till hyllningarna av skådespelarinsatserna, tycker de flesta inblandad går på någon form av autopilot.

Efter att ha sett torka aldrig tårar hade jag kanske för stora förväntningar. Tyckte den var ryckig och stundtals riktigt tråkig. Plus dock till scenografin.