Filmen “Black Panther” såg jag då den dök upp på bio. Har även sett om den ett par gånger. Men jag har aldrig riktigt fastnat för just den filmen ur Marvels numera gigantiska katalog. Skådespelaren Chadwick Boseman som gjorde titelrollen gick tragiskt bort innan han fick chansen att spela in uppföljaren. Så spekulationerna har frodats kring hur man skulle kunna gå vidare med franchisen. Nu har det gåtts vidare och premiären av uppföljaren “Black Panther: Wakanda Forever” har haft premiär. Jag har sett filmen och ska nu säga vad jag tycker efter att ha upplevt filmen. Men först lite om handlingen.
Queen Ramonda, Shuri, M’Baku, Okoye och deras specialstyrka med kvinnliga krigare, gör allt för att skydda sin nation från angripande världsmakter efter Kung T’Challas död. Wakandas invånare försöker gå vidare och tar hjälp av War Dog Nakia och Everett Ross, för att hitta en ny väg för kungariket Wakanda. Vi får också möta Namor, kungen av en dold undervattensnation.
I den värld vi nu lever i så kommer det superhjältefilmer på löpande band. Vissa gillar man och vissa göra inga större intryck. “Black Panther” ur Marvels nu ganska överdrivet utexpanderade universum var just en sådan film som jag inte blev så imponerad av. Jag tyckte att karaktärerna var ointressanta och fejderna mellan familjerna i det fiktiva afrikanska samhället Wakanda var tråkigt och lite segt att bevittna. En del snygga actionscener fanns och visuellt var landet Wakanda vackert att bevittna. Men förövrigt innehöll inte filmen direkt några ingredienser som gjorde att mitt intresse hölls vid liv genom hela filmen. Och det fanns ingen färgstark skurkkaraktär som drev handlingen framåt.
Nu när det blev dags för uppföljaren “Black Panther: Wakanda Forever” hade jag därav låga förväntningar. Men gav filmen en chans. Inte minst för att hedra den bortgångna skådisen Chadwick Boseman som spelade Black Panther i den förra filmen om karaktären. Det är inte utan ängslighet jag säger detta. Men den här uppföljaren är faktiskt lite bättre. Jag har full respekt för Chadwick Bosemans skådespeleri. Men “Black Panther: Wakanda Forever” är faktiskt bättre än sin föregångare. Den är seg ibland och speltiden 2 timmar och 40 minuter är lite väl vågad för den här historien. Man satt ibland och skruvade på sig i biostolen och funderade över om filmen skulle ta slut så att man hann med en buss efteråt. Men den här filmen hade faktiskt en intressantare intrig. Det fanns färgstarkare skurkar denna gång i form av ett för världen dolt havsfolk. Om man har sett DC Comics storfilm “Aquaman” så kan man tycka att havsfolket är ett plagiat på havsfolket i “Aquaman” och det tycker även jag till viss del. Men jag kan inte annat än att säga att jag tycker om undervattensscener. Så den biten blev jag lite impad av ändå. Samt gillar jag späckhuggare. Och dessa vackra och intelligenta varelser dök upp i ett par scener. Tyvärr så gestaltades de som den onda sidans medhjälpare och jag gillar inte riktigt att späckhuggare personifieras som något ondskefullt. Så att mina favoritdjur finns med är inget som förhöjer filmens betyg.
Det här är en film som framförallt får mörkhyade skådisar att skina. Och det är inte mer än rätt att den folkgruppen får ett stort fokus. Denna gång är det även kvinnornas film och det är mäktigt att få se dessa starka kvinnliga krigare på stridsfältet. Att Black Panther dräkten går över till en kvinna känns som en naturlig övergång då man fått följa resan dit under filmens gång. Men filmens riktigt stora styrka är att den inte blåser på än en gång och behandlar temat världens undergång. Nu är det bara en strid inom landet Wakandas gränser som övriga världen bara lite smått får bevaka utifrån. Att jordklotet ska hindras ifrån att förintas av ett gäng hjältar är ett väldigt uttjatat koncept inom superhjälte genren.
Sammanfattningsvis så är filmen “Black Panther” det den är och försöker inte vara något annat. Den gör inte heller en allt för stor sak av Chadwick Bosemans död. Den hyllar honom men låter bara hans minne hedras av de karaktärer som älskade honom. Det upplägget funkade bra i det stora hela och mitt betyg till filmen är en trea av fem möjliga.
Läs mer