Det är slående hur få regissören som på allvar använder film för att utforska egna neuroser. I andra konstnärliga fält brukar alltid upphovshenen ofta lysa igenom. Lars von Trier är undantaget. I Antichrist dras kriget mellan mannen och kvinnan, som representanter för det rationella och emotionella, till sin spets. Lars von Trier är ytterligheternas man. I Antichrist löper han hela linan ut. I den icke namngivna kvinnliga huvdrollen ser vi Charlotte Gainsburg kriga mot sina demoner som i ingen annan film. I inledningsscenen ser vi hur paret förlorat sin son, pga av de helt sugs upp av sin egen lust. Passionen övermannar dem vilket får katastrofala konsekvenser - deras son dör. Under av resten av filmen följer vi hur Charlotte Gainsburgs karaktär bryts sönder och samman av skuldkänslor. Hennes man William Dafoe tar på sig uppdraget att läka henne. Den dikotomi som är så tydlig i von Triers filmer, där kvinnan är den emotionella känslostyrda och mannen är det rationella kontrollerade dras till sin spets i denna film. Tidigare har jag blivit lika hänförd som irriterad på hans kvinnoporträtt. Problemet är inte att de är mångbottnade eller komplexa, problemet är att de alltid är just känslostyrda, vilket är den traditionella kvinnliga positionen. I Antichrist är polariseringen dragen så långt att det funkar. Här är det ett likvärdigt krig mellan man och kvinna, känslor och rationalitet. Som idéfilm tycker jag här att von Triers bästa, just på grund av att den tydliggör hela hans grundrepertoar. Upptrappningen under de två första akterna funkar bäst. Rationella Herr Dafoe kommer fram till att det bästa för att möta och lösa upp Gainsburgs ångest är att besöka den ultimata smärtpunkten, den plats som är mest laddad - en stuga i skogen som kallas Eden. Väl på plats fortsätter Dafoe att utmana och föra Gainsburg genom sina egenhändigt komponerande ångestläkemetod. Inte alltid med bästa framgång. Fotot tillåter sig här att göra närmast poetiska utsvävningar, vi får följa Gainsburg i drömlika skogsvandringar månskenet, och möta en rolig och illusionsbrytande talande räv. (Ja, kan inte tänkta mig att den har en annan funktion än att bryta det filmiska kontraktet mellan åskådare och regissör). Tyvärr faller filmen på eget von Trierskt grepp i sista akten, då hans tortyrporr får motsatt verkan än vad jag tror är syftet. Scenerna är så grova att de upphör att chocka och utmana och får en nästan komisk effekt. Synd, hade han balanserat könskriget hela vägen till slut hade det varit ett mästerverk.