Otäckt och ojämnt när man försöker knyta samman "Prometheus" väldiga mysterier med en mer renodlad monsterskräckis som går tillbaka till rötterna. Lite för ofta faller skrivandet tillbaka på en förutsägbar formula med korkade karaktärer som gör korkade beslut och får sätta livet till på diverse groteska vis. Men här spelar Scott verkligen på hemmaplan och tack vare en kombination av bergsäker regi, perfekt musik och skådespelare som levererar lyckas man ändå få ihop en riktigt ruggig atmosfär och ett par ordentligt intensiva och otäcka scener. Trots att jag egentligen inte bryr mig om de flesta karaktärernas öden så är terrorn så effektivt iscensatt att spänningen stundtals blir olidligt påtaglig. Att se en ondsint utomjording våldsamt slita sig ut ur en människokropp må inte längre ha nyhetens behag på sin sida, men det visuella utförandet är vågat och ingen lär klaga på att Scott tappat sin blodtörst på gamla dar.
Gigers klassiska Alienmonster sparar man till sist och här övergår den kusliga atmosfären till en påskyndad katt/råttalek med hög deja-vu faktor. Att se den slemmiga figuren renderad som 3D-animering faller ganska platt och jag hade hellre sett att mer tid ägnats åt att fylla ut en eller två luckor till från "Prometheus".
Men även om fan-service verkar ha gått ut lite över slutresultatet går det fortfarande inte att klaga på den filosofiska ambitionsnivån. Scott styr skeppet rakt ner i mörkret och på resan hanterar man spännande teman som gudskomplex, liv kontra död samt rent och skärt vansinne. Richard Wagner, Michelangelo och en erotiskt laddad blockflöjtsduett får alla vara med på en not i Scotts nattsvarta symfoni. Det osar nästan lite Kubrick på sina ställen.
Mest credit ska Michael Fassbender ha, som får spela vidare på sin fascinerande android David och mer därtill. Han är filmens starkaste kort och gör sin kanske största prestation hittills som skådespelare.
Likt "Prometheus" ligger "Covenant" och gungar med sin klantighet i ena änden och att stundvis leva upp till sina storsinta pretentioner i andra. Ett kluvet manus som försöker välja mellan att spinna vidare på det nya och återuppleva det gamla stör också helhetsintrycket. Men det är trots brister två timmars brutal och klart effektiv rymdterror, med mycket djupsinnigare anspråk än att bara vara en typisk blodstänkare. Ridley Scotts olycksbådande yttre-rymdenodyssé känns fortsatt lovande.
Läs mer